Råneälvens vatten dansar nerför Prästholmsforsen innan det till sist får vila en stund i det sel som breder ut sig. Några fiskare gör sitt bästa för att lura någon av de storgäddor som trivs just här. Gunnar Westrin som var med om att rädda älven undan utbyggnad vandrar en bit upp längs forsen. Han sätter sig på huk och beundrar smörbollarna som växer intill midsommarblomster och rödblära. 
– Den här älven ger så mycket tillbaka, säger han och ler. 
När han flyttade till Råneå och började som lärare där 1972 förälskade han sig i älven där man, inne i samhället, kunde fiska harr i strömmarna. 
Mellan 1976 och 1986 fördes sedan en kamp för att rädda älven undan en utbyggnad. Gunnar Westrin stod på barrikaderna hela den tiden. 
En kanotfärd för 35 år sedan blev avgörande för älvens framtid. 
– Ja, den färden blev väldigt lyckad, säger han blickar ut över strömmarna. 
Han minns den Ekströmska utredningen där staten ville bygga ut vattenkraften för att skapa 2,5 terawattimmar (TWh). Råneälven var den enda älven av de som utredningen hade föreslagit som var helt orörd. En utbyggnad där skulle också ge i sammanhanget blygsamma 0,2 TWh. 
– Vi var några som kände att någon gång ska vi göra våra röster hörda. Men det finns ingenting som är så svårt som att övertyga en politiker som redan har bestämt sig. Vi fick bryta is varenda dag, säger Westrin.
Inför valet hösten 1985 arbetade älvräddarna intensivt för att göra sin röst hörd.  
– Det visade sig att Folkpartiet skulle komma upp till Luleå på en kampanjresa. Vi visste att de skulle komma till Niemisel och föreslog att vi kunde träffas och då jävlar vart det fart, säger Westrin och garvar. 
Dagen innan besöket i Luleå hade en debattartikel av dåvarande partiledaren Bengt Westerberg (Fp) publicerats i Dagens Nyheter där han ställde sig bakom en utbyggnad av Råneälven. De avtalade en tid och bestämde att de skulle bjuda på lunch vid Hasaforsen som ligger mellan Råneå och Niemisel. 
– Det var stora kastruller med hemlagad älgköttsoppa, levande eldar, klådda och kaffe i mängder. Och solen sken på oss. Det var ungefär lika fint som det är nu i dag, berättar Westrin. 
Älvräddaren och författaren hade tagit dit sin kanot. Det bestämdes att Bengt Westerberg skulle åka med. 
– Det var soligt och vindstilla och stora gäddor som plaskade intill. Och knipor som lättade och passerade. Han var nyfiken och undrade och jag berättade. Det var en fantastisk resa, säger han. 
Gunnar Westrin är en pedagog ut i fingerspetsarna och han fick nu tillfälle att berätta om djurlivet intill älven. Om växterna, om kräftorna och givetvis också om fisken som simmade och levde där. 
– Det hände så mycket under den resan. Han var uppriktigt nyfiken. Det här var första gången som han var ute på en fri outbyggd älv på det här sättet. Den här resan blev otroligt vältajmad och lyckad. Och vädret spelade också in att det blev en sån fin tur, säger han. 
Det blev också en resa som skulle visa sig bli mycket betydelsefull för älvens framtid: 
– När vi var framme såg jag att Westerberg var glad och berörd. Precis innan han kliver ur kanoten vänder han sig mot mig och säger Gunnar, jag ska personligen göra vad jag kan för att se till att den här älven inte blir utbyggd. 
Året efter, i november 1986, skulle riksdagen besluta i frågan.  
– Omröstningen i riksdagen skulle avgöra om det skulle bli en utbyggnad. Men inte bara det. Omröstningen då skulle också vara vägledande för hela den Ekströmska utredningen. Så att om Råneälven fick nej skulle också det andra falla. Och det gjorde det, berättar Westrin. 
Folkpartiet gjorde sedan ett mycket bra val där partiet ökade med drygt åtta procent vilket gav hela trettio nya mandat. 
Förslaget om en utbyggnad röstades ner. 
– Det som är mest fantastiskt är att i dag ringer unga människor till mig. De är giftasvuxna, kanske har ett barn, en hund. Och som vill ha ett boende efter Råne älvdal. Och det går knappt att hitta i dag. Hade älven varit utbyggd är jag övertygad om att vi istället hade tappat folk här, säger han.
Sedan hoppar han in i kanadensaren som väntar på honom vid stranden. 
När han tar de första paddeltagen får han anstränga sig för att hålla rätt kurs i det strömmande vattnet. 
– Det här är ett fint sätt att färdas på. Kanotfärden för 35 år sedan blev inte bara fin. Den blev också mycket viktig. Ja, kanske till och med helt avgörande, säger han.