Steg för steg mot nytt liv

Efter fem långa och jobbiga år är Inger Larsson Olofsson tillbaka till arbetslivet efter att ha börjat i projektet "Första steget".
Hon har ett arbete, en självkänsla, ett mycket starkare självförtroende och lust och energi att leva och ägna sig åt sin hantverkshobby.
Inger Larsson Olofsson, 48, har sedan i maj en så kallad OSA-anställning (offentligt skyddad anställning) på 75 procent.
- Jag är jätteglad över det här jobbet och det känns som vi gör en viktig insats för bland annat äldre människor som ofta lever i ensamhet. Men lönen skulle kunna vara betydligt högre, säger Inger Larsson Olofsson som möter Kuriren utanför Råneservice i centrala Råneå.

Liten kommunbutik
Råneservice utför mot beställning tjänster åt pensionärer som fönsterputsning, städning, trädgårdsarbete, matlagning, sällskap till läkare, julpyntning och annat hushållsnära arbete för 75 kronor per timme. Råneservice har också en liten kommunbutik med diverse varor som den nio man starka personalen sköter.
- Det är stor variation på ålder, bakgrund, kön och kultur på de som jobbar här. Vi är en riktigt blandad kompott och det är bra både för oss och för de vi jobbar åt som då får träffa många olika människor, säger Kerstin Engström.
Det var främst värk i nacke som gjorde att Inger Larsson Olofsson hamnade utanför arbetsmarknaden. Men det var även psykiskt som det var jobbigt för henne.
- Det var både kropp och knopp som gjorde att jag var sjukskriven, som hon uttrycker det.
Vi sitter i fikarummet och pratar och med är Ingers handledare Kerstin Engström som är en viktig person i Ingers arbetsliv och fungerar som ett stöd.
- Med Kerstin kan jag prata om allting och jag pratar verkligen mycket med henne, säger Inger och tittar på sin handledare.
Och så skrattar båda två.
- Jag levde som i en såpbubbla, utanför världen på många sätt. Jag var den som var hemma och väntade på att barnen och maken skulle komma hem, säger hon.

Hörde sällan av sig
Ibland var det dock skönt att vara hemma. Det gick upp och ner, ner och upp, upp och ner...
- Jag har ju jobbat och studerat mycket tidigare och under vissa perioder var det väldans skönt att vara hemma. Det ska man inte sticka under stol med, säger hon.
Ibland fick hon mitt i tristessen utbrott som riktades mot kassa och förmedling. Hon ville att något skulle hända.
Nu.
Alltså, NU!
Inte sedan.
- Försäkringskassan hörde mycket sällan av sig under de fem åren jag var sjukskriven. Det var jag som fick ta kontakt. Det hände ibland att jag var hysterisk och jag kunde ringa upp till kassan eller arbetsförmedlingen och säga att nu får ni f-n fixa mig något. Men samtidigt när jag satt kvar och pratade med dem och allt maldes så sakta, sakta och under den tiden mådde jag bara dåligt och jag tänkte att det är väl lika bra att vara hemma, säger Inger och tillägger:
- Jag kommer ju inte att orka och hur ska jag våga. Jag var ju rädd, berättar Inger.
Hon säger att hon borde ha kommit tillbaka tidigare om det gjorts mer för henne från samhällets sida, förutom en rehabiliteringsutredning och en utredning i praktisk psykologi.

Rak, tydlig och rättvis
En del av hennes kontakter med myndigheter och verk har varit dåliga och Inger upplever det som om vissa personer under åren har nervärderat henne och mobbat henne.
Men inte Elisabeth Öhman på försäkringskassan i Luleå. Hon var, enligt Inger, rak, tydlig och rättvis.
Något var tvunget att hända.
Hur hamnade du här?
- Det blev som en drive inom Försäkringskassan att man skulle ha ut folk på arbetsmarknaden och jag hade önskemål om att få börja här i och med att jag innan sjukskrivningen har jobbat här. Först började jag på halvtid och sedan gick jag upp till 75 procent. Jag ska nog ligga kvar där, säger hon.
Här känner hon sig supertrygg med allt ifrån arbetskamrater till arbetsuppgifterna.
- Det är en bra stämning här och fina arbetskamrater, säger Inger och ler.
- Här är det också tillåtet att ha en dålig dag. Ibland är det tungt för alla att gå till jobbet. Men när folk ringer och säger att de kanske inte orkar säger jag att kom hit i alla fall och ta en kopp kaffe bara, så vi får se vad som händer. Man kan komma till oss och säga att i dag har jag himmelens ont i nacke eller axlar, eller vad det kan vara, eller att man bara mår allmänt dåligt och då kan vi anpassa oss lite efter det, säger handledaren Kerstin Engström och fortsätter:
- Det är viktigt att komma hit och att man får in rutinerna att man ska gå till jobbet varje dag. För det kan vara lätt att man faller in i gamla mönster igen. Men självklart ska man ju inte jobba om man är sjuk, då ska man ju vara sjukskriven.

Kan säga det skämmiga
Stödet från Kerstin och den raka kommunikationen är något som Inger Larsson Olofsson uppskattar.
- Man kan säga det där skämmiga, att man mår dåligt, säger Inger.
- Men jag har ju inte svar på allt, men ofta är det nog bra att bara få säga det till någon och att man får klä känslor i ord, tillägger Kerstin.
- Ja, att man får vräka ur sig, flikar Inger in.
Och så skrattar hon.
Inger Larsson Olofsson sprudlar av glädje.
- Tidigare var jag inte Inger. Nu har jag hittat tillbaka till mig själv. Jag jobbar 75 procent och har ändå mycket mer energi, gör mycket mer hemma och utanför jobbet nu än vad jag gjorde tidigare, säger hon.
Hon har också utvecklingsplaner för Råneservice.
- Jag skulle vilja att vi startade en verkstad för hantverkare dit bland annat äldre kan komma och ägna sig åt hantverk. Hantverk är ju min stora hobby och jag tror att det skulle vara uppskattat, säger Inger Larsson Olofsson.
En kvinna som klivit ur såpbubblan och som med ett första steg klivet in i världen igen.
Här trivs Inger bara bra.