De är radarparet som med sång, musik och varmt hjärta hjälper församlingens medlemmar och besökare att skapa inramningar till både glädje och sorg.
Och de kända psalmerna får numera sällskap av både Vikingarna och rap-musik.
Vi träffar Ida Bo-Sturesdotter Eriksson och Maria Jakobsson.
De kommer gående mot kyrkan i det gnistrande snölandskapet bärande på ett dragspel och en rosa ukulele och deras skratt hörs över nejden. Någon har beskrivit deras bubblande framtoning som Piff och Puff. Väldigt lika, spontana och faller gärna varandra i talet.
- Vi har världens bästa jobb, så är det! säger tjejerna unisont.
Personlig inramning
Förutom att ha hand om en lång rad rad körer verkar de i gudstjänster och vid alla de olika förättningarna. Händelser i livet som med toner - sakrala, rock, pop, rap eller annat - skapar en personlig och känslofylld inramning.
- Ljud i sig är ju inte specifikt kyrkliga, förklarar Maria och Ida som alltmer upplever att människor framför önskemål om att få "sin egen" musik framförd i kyrkan, att få vara med och forma sina egna högtidsstunder.
- Jo, det kommer mer och mer. Och det går ju bra. Många tror inte att de får det men vi bejakar det och våra präster brukar fråga vad för musik som önskas. Vi har ett jättebra arbetslag i församlingen och jobbar tillsammans, säger Maria och Ida.
Visst finns det gränser för vilken sorts musik man får använda i kyrkorummet.
- Man kan ju inte sjunga vilken text som helst men det mesta går bra och om inte texten fungerar så kan vi kanske använda bara musiken, säger de och berättar att de nogsamt tittar på alla önskemålen så att det blir det ultimata för huvudpersonerna i de olika förättningarna som dop, vigsel och begravning.
- Musiken är ett ytterligare uttryck när orden tar slut och det som kan göra att man kan känna att en "ängel går genom rummet", säger Maria.
Gifte sig i skogen
Och på tal om rum. Det är minsann inte bara i kyrkorummet allt kyrkligt måste ske. Välsignelser blir lika ordentligt utförda till exempelvis ute i naturen.
- Vi hade ett brudpar som gifte sig i november i fjol 2011 ute i skogarna. Vi tog oss dit med fyrhjuling. Prästen vigde dem vid ett så fint gjort altare med granris. Jag hade likadana skogsbyxor som brudgummen, säger Ida och ler vid minnet av en mycket fin ceremoni i kyrklig regi men under himlavalvet.
Vid förrättningen brusade ingen orgel men skogen susade till hennes ackompangemang på gitarren.
Råneå är en multikulturell by tack vare sina flyktingar och det påverkar förstås även kyrkolivet.
- Vi hade en begravning av en ung rysk person i kyrkan. Denne hade många svenska vänner och därför hölls det både en svensk och en rysk del med en ryskortodox präst och en svensk präst, berättar musikerna. Varje förrättning får sin särprägel. Det gäller att vara lyhörd och det gör uppdraget spännande.
Det är väldigt mycket glädje kring de två kantorerna men det blir aldrig flamsigt och värdigheten och värmen finns tätt intill. Det har lockat nya skaror kyrkobesökare som upptäckt att de funnit en ny träffpunkt.
Ute på kyrkans bro står vaktmästare Bosse Eriksson och hackar is. Han tittar efter Maria och Ida som med pärlande skratt ska ordna till sina anletsdrag inför fotografen.
- De är verkligen jättebra men man får "hålla rätt på dem", säger han skämtsamt om sina kollegor.