– Tack! Det kändes som att jag bara gick in i det så himla mycket, jag ville verkligen visa vem jag är. Jag var väldigt fokuserad. Och när jag fick allt beröm var det som att allt bara släppte. Det var väldigt mycket känslor, det såg man nog också.
Du sjöng Dolly Partons I will allways love you. Det kändes som ett ganska modigt låtval?– Ja, jag var ju lite velig men ändå ganska säker på att det var den låten jag ville göra för den har jag fått till min egen. Det var ju kanske en liten chansning också kände jag, kommer de alls vilja höra att jag spelar den här låten? Men jag är glad att jag valde den.
Hur lärde du dig sjunga så här fint?– Jag har sjungit hela mitt liv. Jag började när jag var väldigt liten och gick på dagis. Då säger mamma och pappa att jag sjöng falskt, men de uppmuntrade mig ändå. Och sen när jag blev sex-sju år sa det bara pang, från en dag till en annan började jag sjunga klockrent. När jag var sju år uppträdde jag med min bästa vän på skolavslutningen och det var inte ett öga torrt. Efter det visste jag att jag vill vara sångerska, jag har känt att jag kommer stå på stora scener och sjunga. Jag har liksom sökt mig till musiken när jag känner att det är jobbigt men också när jag är glad.
Du berättade i tv-inslaget om en mörk tid i ditt liv, hur såg den ut?– Det var både i familjen och på skolan. Jag blev så mobbad att jag ibland funderade om jag ens ska leva. Det var hemskt. Så då sökte jag mig till musiken och det var mitt sätt att få ventilera allting.
Var hämtar du inspiration från i dag?– Från musik jag lyssnar på, från naturen och från alla vänner. Jag lyssnar både på jojk, musik från USA och instrumental musik. Jag hämtar inspiration from många olika ställen.
Din bakgrund, du är svensk, finsk och same, kommer den fram någonstans?– Jo, absolut. För det första kommer min röst från min mamma och min pappa, de är båda musikaliska. Både på mammas och pappas sida finns människor som hållit på med musik typ alltid, varit kreativa och skapat med händerna. Hela den historien och det släktskapet är ju jag påverkad av. Och jag jojkar ju hemma för mig själv. Sen har jag släkt som emigrerade till USA och det är nog därifrån jag har fått den här USA-grejen.
Tror du att vi kommer att få höra din egen musik i tv?– Ja, alltså, det tror jag, någon gång. Jag har fått så mycket reaktioner nu så jag tror att det kommer gå igång nu. Jag är jätteglad och tacksam för det. Bekantas bekanta har hört av sig, inte bara till mig utan till mina syskon och föräldrar. Det har varit helt galet. Folk har fått upp ögonen för min musik och vem jag är så jag tror att det kommer leda till att jag får göra det jag verkligen drömmer om.
Hur ser drömmen ut?– Drömmen är att fortsätta hålla på med musik och träffa fler människor och se andra ställen i världen. Att få sjunga och göra musik med en stor artist någon gång hade varit fantastiskt, och bara vara i den där bubblan, att få vara med andra musiker.
Vad är du för person på secnen?– Jag är bara uppkoplad och väldigt här och nu. Jag sjunger från hjärtat. Allt jag gör vill jag ska kännas rätt och jag gör liksom det med hela mitt väsen. Jag är fortfarande Anna-Mi, men jag tar med mig av alla mina erfarenheter på scenen. Allt jobbigt och allt bra, och försöker sprida det när jag sjunger så att folk känner någonting.
Varför sökte du till idol?– Jag har förberett mig för att hålla på med musik och jag kände att det var dags att ta steget. Jag gick skola i våras och så fick jag en inflammation i armleden så jag kunde inte vara med på friluftsdagen. Så såg jag på Facebook att Idol skulle komma till Ebeneser i Luleå. Jag tänkte att det skulle vara bra att få träffa dem i produktionen. Så for jag dit och det har lett ända hit så det var ju bra att jag gjorde det.