Kvinna bland havets alla män

När helst man besökte hamnen så kunde man se henne där. På väg ut till fiske eller hemkommen med ryssjorna som skulle sköljas. Kvinna är hon ju bevisligen men hon var klädd som sina manliga kollegor, i stora gröna sjöbyxor glimmande av fjäll från dagens fångst, så långt från knytblusar och krås och andra kvinnliga attribut som man kunde komma.
I dag är nämnda barn en kvinna mitt i livet och Sigrid en snart 88-årig dam som nu bor på Forsbacka äldreboende sedan några år tillbaka. Grön starr gör att hon inte längre har sin syn i behåll men bilderna från ett helt långt liv som fiskare, maka och mor och bybo finns i det färskaste minne. Ett liv som kretsat kring det hon älskat och ömmat för mest, familjen, arbete, djur och natur.
- Jag har aldrig ångrat att jag blev fiskare, säger hon och konstaterar förnöjt att hon genom de många yrkesåren alltid accepterades som en i gänget bland de andra fiskarkompisarna som uteslutande var män. Tidvis arbetade hon med andra uppgifter, skötseln av de gamla föräldrarna och städning och annat men fisket var en stor del av hennes aktiva.

Ett bra koncept
- I 38 år fiskade vi, min man Einar och jag, säger Sigrid och konstaterar att de även var med och sörjde för återväxten genom Hushållningssällskapets projekt där sik placerades i sump i hamnen och användes till reproduktion av nya fiskar som sen sattes ut i fiskevattnen i Råneå skärgård. Att ta och ge tillbaka kändes som ett bra koncept för denna naturnära kvinna.
- Snö, regn och blåst, vi har fiskat i alla väder och det har gått bra, man var stark, blev stark, och man kom alltid hem igen, konstaterar hon men gör ett dramatiskt undantag. Under några år fiskade hon med fiskaren Axel och en höstdag hände det som inte fick hända.
- Det var någon av de sista dagarna i september, jag och Axel, vi hade delat upp jobbet med att få ut ryssjan, jag drog upp ryssjan från båten och Axel kastade ut. Plötsligt så följde han med ryssjan och hamnade i vattnet, berättar Sigrid.

Öde kallt hav
Där var de, de bägge fiskarkamraterna på ett kallt öde hav, i båten en ensam kvinna och i ryssjans och havets klor en 90 kilo tung och blöt man. Nu var goda råd dyra.
- Herregud Sigrid, jag följde med ryssjan, hur ska du få upp mig och om du hamnar i vattnet finns ingen som kan hjälpa och ingen kommer att hitta oss, berättar Sigrid att Axels ord föll. Hon samlade sig och förklarade att hon skulle räkna till tre sen skulle hon dra upp fiskarkompisen. Och på tre så hade hon fått upp hans ena ben över kanten och snart var han räddad.
En tacksam fiskarkamrat berättade senare för de förundrade manliga kollegorna att om det inte varit för Sigrid då hade han inte längre suttit i vänners lag.
Att fisket serverade tuffa utmaningar, ja det var säkert, men havet innebar också det fascinerande och bjöd på det oväntade.
- Vi hade en stuga på Flottgrundet. Här hade vi en stor brygga och det kom in brax i viken och vi matade dem. Vi behövde till slut bara gå ut och stampa i bryggan så kom de. Man kunde lyfta upp dem med bara händerna ur vattnet, berättar Sigrid och tillägger roat att besökare blev mer än snopna i ansiktet över de tama fiskarna.

Ständigt öppen dörr
Många är de djur som Sigrid hjälpt och räddat. Ett engagemang som alltid funnits hos henne.
- Jag minns som barn en svala som vi spjälkade en vinge på med världens minsta gem, och det fungerade. Och hemma i Einars och mitt hus i byn så hade jag under sex år en domherre som kom varje vår och for i oktober. Jag kallade honom Putte och han tydde sig bara till mig. Han kom in i köket och brukade sitta på mitt huvud när jag diskade, berättar Sigrid.
Att få faunan så nära inpå sig är ett värde hon uppskattat mycket i sitt liv. Att ha en ständigt öppen dörr för nära och kära var också viktigt.
- Grannarnas barn kunde springa in som de ville. Det var väl lika så gott att barnen fick en smörgås hos oss som att gå hem, förklarar Sigrid och berättar att stigarna till deras hus var väl upptrampade, vilket den som köpte huset sedan fick erfara.

Speciell kontakt med djur
Så här på ålderns höst, när hon sammanfattar sitt strävsamma liv så är hon tacksam över att få ha haft hälsan och krafter. Sonen Torsten som bor söderöver och två barnbarn samt två småtroll, barnbarnsbarnen, är glädjeämnen som lyser upp i den jämna lunken på äldreboendet. Och fortfarande så har hon sin speciella kontakt med djur och natur. För på uteplatsen till hennes lilla lägenhet kommer det ibland en sällsynt gäst till hennes fågelmatning:
- Det är en fasanhöna, Olga kallar jag henne eftersom vi trodde det var en orrhöna, berättar Sigrid som nogsamt ser till att Olga och hennes övriga bevingade vänner har godsaker serverade under ett litet paradisäppelträd.