Melderstein herrgård byggdes 1741. Då fanns tre i stort sett likvärdiga byggnader på området.
Det ramlar små vackra flingor från himlen. De landar sakta på taket till Meldersteins herrgård. Den vackra byggnaden har stått där intill Bjuråälven i Råne älvdal sedan 1741.
Järnbruket som drevs i 150 år innebar början på länets så framgångsrika järn- och järnmalmshantering.
Mitt i det här kulturarvet bor och arbetar Katarina Thingvall.
– Melderstein är som mitt tredje barn, säger hon och ler.
I mitten av 1700-talet var hennes anfader Carl-Johan Thingvall med när bruket startades och han ägde därefter en tjugondel av verksamheten.
Katarina Thingvall växte upp i Skåne tillsammans med sin mamma men eftersom hennes far och farbror köpte herrgården när Svenska missionsförbundet avvecklade verksamheten där efter 50 år kom hon att tillbringa en stor del av barndomens somrar i Melderstein som också är namnet på byn.
För fem år sedan tog hon över verksamheten som hon nu fortsätter att driva och utveckla.
– Jag tog över och kort därefter kom coviden. Det blev ju en tuff start på det sättet. Men det gick på ett sätt ändå. Det känns otroligt rätt och fint att få vara den som driver det här vidare nu.
Ett besök på herrgården är en upplevelse på många sätt. Katarina Thingvall hänvisar till ett tidsdokument där brukets ägor en gång var 20 mil långt och 12 mil brett.
– Bruket var under glansdagarna så stort att det jämställdes med ett europeiskt furstendöme.
Det finns en del nedskrivet som berättar om brukets långa historia. Katarina Thingvall ångrar lika fullt att hon inte har spelat in och antecknat mer från de minnen som människor har haft med sig när de har besökt den anrika herrgården.
I dag omfattar ägorna tomten där det vackra kulturarvet nu står. Katarina och hennes sambo Daniel Mackay, 37, och Katarinas barn Millian och Love Tala, som är tolv respektive tio år, har också herrgården som sitt hem.
– Det är en bra plats att bo på. När man har kompisar och leker finns det så många rum att vara och gömma sig i, säger tioårige Love.
Samtidigt finns det också nackdelar – ur hans horisont:
– När det är gäster får man inte springa och leka riktigt hur man vill. Då måste vi vara tystare.
Tioårige Love bor på gården med sin mamma, sin storebror och sin bonuspappa. Han tycker att det är en perfekt plats när man till exempel vill leka kurragömma.
Familjen disponerar en liten lägenhet i herrgården som också är deras hem. Mellan tio och femton bröllopspar väljer årligen att vistas där i samband med vigsel och fest.
Sedan är det marknader, konferenser, kurser och olika former av retreater.
Och mitt i allt det här bor alltså Katarina och hennes familj.
– Jag ser ändå fler fördelar än nackdelar med att ha det så här. Att sköta det här stället är verkligen en del av livet. Det är också fint att vi gör så mycket av det tillsammans, säger hon.
40-åriga Katarina Thingvall hennes sambo Daniel Mackay, 37, och Katarinas två barn Millian Tala, 12, och Love Tala, 10, har också herrgården som sitt hem.
Den här dagen används några av de ljusa timmarna till att bära in ved.
– Det är ju skönt att få vara ute lite. Det är ju inte ljust så väldigt länge nu.
Under andra halvan av 1900-talet var herrgården i Svenska Missionsförbundets ägo och då användes den bland annat som kursgård. Under den tiden arrangerades bland annat scoutläger och skolavslutningar där.
Huset och området har en innehållsrik och spännande historia. När järnbruket upphörde efter 150 års drift blev gården ett säteri – och därefter skolhem.
– Jag önskar att jag hade haft mer tid att spela in och skriva ner alla berättelser och minnen som människor som har besökt oss har kommit med. Det här har verkligen varit en plats som har betytt mycket för väldigt många, säger Katarina Thingvall.
Melderstein herrgård byggdes 1741. Då fanns tre i stort sett likvärdiga byggnader på området.
Järnmalmen transporterades från Malmberget de 17 milen. Det var samer med dragrenar som utförde den första delen av transporten. Därefter tog bönder med hästar över det tunga slitet.
Sedan flera år finns Malmens väg, eller Malmens led, som upprättats till minne där var och en nu kan färdas längs en preparerad skid- och snöskoterled som sladdas och håll öppen hela vintern.
– Men nu går det ju undan när man kommer med skoter. De som fraktade malmen körde i snitt fem kilometer på en dag. Så man kan förstå att det var slitigt.
Råneåkonstnären Rolf Selberg har också gestaltat och illustrerat historien genom sina bilder där merparten hänger i de olika rummen.
Väggarna i herrgården är fulla med historiska avtryck.
Råneåkonstnären Rolf Selbergs alster hänger på väggarna.
I dag är det hon som ägare som står för slitet.
– Det blir ofta arbete sju dagar i veckan och ganska ofta tolv timmars arbetsdagar. Så visst får man ligga i.
Drömmen är att barnen en gång ska vilja ta över herrgården.
– Det är ju det som jag hoppas på. Men de får själva avgöra det. Jag vill inte lägga något sådant på deras axlar, säger Katarina Thingvall.