Innan frisören Ulrika Ljungberg går ut och rastar sina två afghanhundar tar hon fram hårklämmor och skyddande sockor. Hon tar också på sina hundar varsin matluva för att inte de långhåriga öronen ska hänga ner när de nosar runt under promenaden. Påklädningsprocedur påminner lite om när man klär på småbarn galonkläder innan det är dags för utelek i ruskvädret. 
– I dag är det ändå fint ute. I går fick de även ha på sig regncape, säger hon och ler. 

Den här tiden på året är ändå en prövning för den så hundintresserade frisören.
– Men jag visste ju att den första snön bara var ett kort hallelujamoment, säger hon och garvar. 
 

Ett par veckor senare den vita snön ersatts av blöt barmark. Nu fortsätter jobbet att klä på hundarna varje gång de ska ut på promenad.
– När vi flyttade till Råneå undrade många om de hade ont i öronen när de såg hundarna i luva. Nu har de börjat lära sig att vi klär på hundarna när de rastas den här årstiden, säger hon. 
Hon har också sin salong i samma byggnad som huset. 
– Mina kunder brukar säga men är det inte nog less att hålla på med våra hår. Och det kan man ju tycka. Det är inte roligt jämt. Men att åka på utställning, gå in i ringen och få kritiken vacker välskött päls och visa upp dem i tiptop välskött päls, då får man den där credden, säger hon. 
 

Under de dryga 20 år som hon har haft den speciella hundrasen har intresset vuxit. Hemma i huset i centrala Råneå där hon och sambon bor har hundarna en egen stor, rund säng i vardagsrummet. De har också ett eget avancerat badkar där de duschas och tvättas. 
– De är ju en del av familjen. Badkaret var en investering för att göra duschningen av hundarna lättare. Det är som sagt en hel del jobb att hålla deras pälsar i skick, säger hon. 
Att hålla hundarna med skyddande utekläder är också ett bestyr som är en del av intresset. 
– Jag köper till exempel de här uteskorna som är gjorda av vaxduk av en kvinna i Jönköping. Det är olika människor som sitter hemma och syr. Sedan har jag min snälla morbrors sambo som har sytt den speciella cape som hundarna bär som skydd mot regnet, säger hon. 
Matluvorna är sydda av olika stuvbitar: 
– De får ju inte vackra långa öron om de tuggar in hundmat i dem, när de ska tugga på ben. Samma när jag är ute och rastar dem. 
 

Tvååriga JD och den sju år äldre Brando har imponerande pälsar. JD ser ut som en tonårsyngling med håret för ögonen. Brandon har däremot långt så kallat mandarinskägg under nosen. Han har också lång utväxt päls under magen. Den sätter hans matte upp med speciella hårklämmor innan de går ut. 
– Så när han pinkar så pinkar han inte ner hela pälsen. Ska de gå och lukta i diken och allt och dra pälsen där och sedan lyfta på benet, ja då förstår var och en att det inte blir så kul med en sådan här päls. Hela den här proceduren med skor, klämmor och kläder är ju för att det blir så mycket lättare när de väl ska badas. Både för hundarna och för mig, säger hon. 
Hur kom det sig att det blev den här rasen?
– Jag är ju allergisk mot de katter, hästar och de flesta hundraser. Då fick jag låna en bekants afghanhund och det funkade. Efter det är det den rasen som gäller, säger hon. 
Vad är tjusningen med afghanhunden?
– Åh, vad ska jag säga. Att de inte svansar bakom knävecken hela tiden. Det är självständiga individer. De är aristokrater och man brukar likna dem med katter. De agerar lite på samma sätt.