Vi sitter hemma hos Leif och Lindelwa Mettävainio i Råneå. På vardagsrumsgolvet ligger en matta gjord av Zebraskinn, på köksväggen hänger ett älghorn. Ett hem. Två kulturer.
Lindelwa, 39, är född och uppvuxen i den sydafrikanska miljonstaden Port Elizabeth, en plats hon faktiskt tycker påminner ganska mycket om Råneå.
– Utsikten och vattnet här påminner faktiskt en del om vårt hem i Port Elizabeth.
Hon tycker även att det svenska språket liknar hennes hemspråk afrikaans.
– Vissa ord är rätt så lika. Som betala. Det är betaal på afrikaans. Eller svart som är swart. Det känns inte som att svenskan är så jättesvår att lära sig, det handlar bara om att lägga ner tiden. Bestämmer jag mig för att lära mig svenska så kommer det att gå bra.
Hon har bott i Sverige i drygt två veckor. Planen är att stanna för gott.
– De säger ju att livet börjar vid 40, säger hon och skrattar.
När Lindelwa Gxavu, som hon då hette, träffade Leif Mettävainio, 52, från Gammelstad 2011 var hon kommunalråd i Port Elizabeth och han facklig ombudsman på besök i Sydafrika. Kärleken slog till direkt och efter bara tre månader bestämde de sig för att gifta sig.
Det första året pendlade de fram och tillbaka mellan kontinenterna, men de senaste fyra åren har de bott tillsammans i Sydafrika samtidigt som hon arbetat som kommunalråd.
– Mitt jobb handlade om att värna om samhället. Hjälpa till med mat, uppmuntra människor att odla eget, att arbeta, att starta företag, säger hon.
– Du hjälpte de fattigaste av de fattiga i samhället, säger Leif.
Han berättar om ett vackert – men väldigt ojämlikt – Port Elizabeth.
– Sydafrika är det näst rikaste landet i Afrika, men ojämlikheten är enorm. Där finns miljardärer och så finns det de som inte ens äger en legitimation. Det är vackert där, men jag har sett mycket som jag inte gillar.
Som vad?– Människor som äter från våra sopor. Det hände varje dag. Jag var inte van vid det, det var tufft.
Lindelwa kommer från en politikerfamilj. Precis som hon tillhörde hennes farbror det socialdemokratiska partiet i Sydafrika, ANC. Han satt fängslad på Robben Island samtidigt som Nelson Mandela.
– När jag var barn hörde jag bara talas om min farbror, jag såg honom bara på bilder. Jag var väldigt liten när han fängslades. Men efter att han kom ut, jag tror att det var 1990, så lärde vi känna varandra, säger Lindelwa.
Hon stortrivdes i sitt jobb som kommunalråd i Port Elizabeth, men under sommaren 2016 tog det stopp i omvalet. Hennes tid på makten var över, för denna gång.
Det blev dags att ge Sverige en chans, att lämna Sydafrika för ett nytt liv i ett nytt land. Efter 13 månaders väntan på uppehållstillstånd blev flytten till Råneå av i maj 2017. Nu har Leif och Lindelwa skapat ett gemensamt hem, där bor de tillsammans med hennes son Philasande, snart 16 år.
– Han trivs jättebra. Han älskar fotboll och har redan börjat spela i laget, säger hon om sonen.
Även för Leif Mettävainio är det en ny tid som börjar nu. Efter många år utanför Norrbotten – både i Sverige och utomlands – har han äntligen flyttat hem. Dessutom tillsammans med sin hustru.
– Jag är dubbelt lycklig nu. Jag ville flytta hem till mamma och pappa. Jag har varit borta från Luleå i 22 år och har saknat det här, säger Leif som nu jobbar inom Socialdemokraterna i Luleå som valombudsman.
Lindelwa trivs än så länge i Sverige och i Råneå, men säger att det var blandade känlsor när hon fick sitt uppehållstillstånd.
– Jag blev väldigt glad och exalterad, men det var samtidigt en del blandade känslor. Jag skulle lämna min familj, mitt hem, jag skulle boka en enkel resa och bara få träffa min mamma när vi åker dit på semetser. Det var ganska känslosamt.
Svårt att bryta upp?– Jag har bott i Sydafrika i hela mitt liv, men jag tycker om utmaningar. Förändring är en del av livet, ibland behövs det. Han lämnade sin familj i fyra år och bodde hos mig, säger hon och pekar på sin man.
– Han offrade saker. Nu är det min tur att göra det.
Nu har Lindelwa börjat leta jobb i Sverige. Drömmen är att få arbeta med politik även här.
– Jag är öppen för det mesta, jag har en bakgrund som fabriksarbetare. Men jag hoppas kunna jobba med politik, det är min passion.
Hon är optimistisk.
– Det känns inte omöjligt. Jag tycker man ser bland ledarna inom partierna att det finns människor från andra länder. Det tycks inte vara någon diskriminering. Jag skulle verkligen älska det.
Hon betonar hur vänliga och tillmötesgående människorna är i Sverige än så länge.
– De känns inte som främlingar. När jag går till affären säger alla hej. Jag känner att vi är välkomna och accepterade.