Hemma från katastrofen i Sydostasien

I söndags kom begravningsentreprenören Lennart Ruumensaari hem till Prästholm utanför Råneå. Då hade han arbetat i Thailand i två veckor med ett hjälparbete organiserat av Räddningsverket. Han har ingått i en mindre grupp med bland andra psykologer och präster som hjälpt och stöttat människor som förlorat anhöriga och han har medverkat vid identifiering av människor som omkom i katastrofvågen. Stora kontraster I Thailand hamnade han plötsligt i den katastrofmiljö i Khao lak, Phuket och Phi Phi Island som visats genom otaliga bilder och beskrivits i reportage i tidningar, radio och TV under i stort sett hela julhelgen hemma i Sverige. ? Men det går förstås inte att förstå katastrofen genom en 28-tums TV, säger han. Liksom många av de svenska turister som var välbehållna men som blev kvar i Thailand efter katastrofen slogs han av kontrasterna i området. Vissa stränder på turistorterna var inte alls drabbade, andra var totalförstörda. På en del ställen där vågen gått hårt fram hade thailändarna gjort ett gigantiskt arbete och lyckats återställa de vackra sandstränderna. ? Då tänker du ?har detta verkligen skett?? Det enda du märker av katastrofen är rökmolnen långt borta där man eldar allt skräp som rensats upp. Men så ser du hotellen. Det är trevånings- och femvåningshotell där vågen har gått rätt igenom byggnaderna. Alla bungalower som stått mellan hotellen är borta. Många räddade sig genom att springa upp till andra och tredje våningen i hotellen. Man kunde se hur vatten och sand sköljts ända upp i trapphusen. Det var då jag kunde förstå vilken kraft vågen hade, berättar han. Båten kastades långt Han såg också i verkligheten den patrullbåt som visats i TV-rutan där hemma så många gånger. Han hade funderat över hur den kunde kastas upp så långt från vattnet. ? Nu gick jag från stranden till båten där den låg och upptäckte verkligen hur långt det var. Det var som om kustbevakningens båt här hemma skulle ha kastats ändå från Norra hamn till Södra hamn. Och 250 fiskebåtar var helt ihopknycklade. Lennart Ruumensaaris arbete i Thailand innebar bland annat att möta människor som ville prata om det de sett och varit med om. De talade ibland på en ganska knagglig engelska och som han själv inte är så bra på. Men han kände ett stort ansvar att lyssna koncentrerat för att inte missförstå det någon ville berätta. ? Det fanns människor som förlorat hela sin familj. Man kan ju inte föreställa sig hur det är att mista hela sin familj. Att på ett ögonblick är alla borta. Bilderna snurrar runt i huvudet på mig. Även om du är professionell när du arbetar så är du också människa. Och jag har känt mig ledsen och gråtit, säger han. Han berättar att det som var ett trauma för många människor efter katastrofen i det här fallet i Thailand, för thailändare, svenskar och andra turister, var att många ännu inte hittat sina saknade anhöriga. Många döda är ännu inte identifierade. ? När man inte har lyckats identifiera den du saknar så är det svårt att kunna gå vidare. Du kan inte ta ett sista avsked. I vanliga fall när någon nära dör kan du ta hjälp av olika punkter för att gå vidare. En sådan punkt är när dödsannonsen kommer i tidningen, sedan får du träffa en präst och samtala och lite längre fram är begravningen där du på något sätt kan ta ett avsked. Det är viktigt, säger Lennart Ruumensaari. Professionell personal Han talar även mycket om den gemenskap och hjälpsamhet på katastrofplatsen som fanns mellan volontärer, professionell personal och ortsbefolkningen. Han försökte anteckna så många namn som möjligt på volontärerna för att de ska kunna få någon form av officiellt tack. ? Jag har träffat så många osjälviska människor där som hjälpt till. De har verkligen gjort allt för att hjälparbetet skulle gå så bra som möjligt, säger han. Han minns också alla thailändare som ordnade, skjutsade, hämtade utrustning och hela tiden ställde upp. Detta trots att de själva kanske förlorat anhöriga, sina hus och livsnäring. Deras vänliga leende och hjälpsamhet gav styrka till alla andra. ? Det var naturliga leenden och den enda gång jag såg det försvinna var när jag frågade en thailändare om hans framtid, säger Lennart Ruumensaari. Åker tillbaka Han har nu bestämt sig för att åka tillbaka, inte ännu, men snart. Han vill göra en insats för thailändarna som visat sådan generositet. Det får dock vänta ett tag. Han har längtat hem till sin fru och sina två barn, och de efter honom. Barnen vet att deras pappa åkt till Thailand som begravningsentreprenör. ? De vet att pappa har farit och tagit hand om om dem som har dött, säger Lennart Ruumensaari.