Engagerad trio i Råneå

Vi träffar Birgitta Johansson-Norberg, generalist på Råneås Medborgarkontor och pensionärsparet Per-Ola och Ann-Marie Larsson från byn. Tre minst sagt engagerade personer som talar med en stor värme om gamla och nya vänner i flyktinggruppen i byn. Det är som att sitta framför ekorrarna Piff och Puff, ni vet när de ska berätta om hur de ska klä julgranen. Berättelserna bubblar fram, här är inte att ta miste på en äkta och djupt känd inlevelse för människor vars liv och öden man kommit nära.  ? De första flyktingarna kom till Råneå i december 2002. Mest bosnier men även någon ryss. Medborgarkontoret blev en knutpunkt så det var omöjligt att inte bli engagerad, berättar Birgitta som är en livlig kvinna med skrattet ständigt i ögonen och humorn som oumbärligt arbetsredskap i kontakten med flyktingarna. Hon är en medveten doldis för den stora massan men välkänd i Råneå. Under nästan två år skötte hon en liten bosnisk baby i sitt hem. I somras besökte hon och maken också familjen som avvisades till Tyskland. Storverk i det tysta Ann-Marie och Per-Ola engagerade sig också tidigt i de nya råneborna, för närvarande 24 nationaliteter, vars vardagsliv nu hålls under armarna av sammanlagt sex föreningars gemensamma ideella insats. Sprida medmänsklighet, förströ och informera. Vanliga bybor gör storverk i det tysta bland människor som fått fly sitt land, som lever i oro, sorg, ångest och apati. Ann-Marie och Per-Ola var på besök i Bosnien tidigare men kände att de ville åka dit igen. Där i Bosnien finns nu exempelvis lilla Belma, 7 år , vars söndergråtna ansikte många minns från Nordnytts skildring av avvisningen av henne och hennes familj på luciadagen i fjol.  ? De hade varit här i fyra år, pappa Edhem hade jobb på Lindströms bygg, mamma Esmira jobbade på charkfabrik i Luleå, berättar Per-Ola och Ann-Marie och Birgitta. Barnen, sonen Alen och lilla Belma, hade Råneå som sin bas, något annat hemland fanns inte för dom. Men de fick inte stanna.  ? Men nu fick de se att man kan träffas i alla fall, säger Birgitta som med maken Kenneth och makarna Larsson på egen bekostnad återknöt kontakten.  ? De blev förstås glada men den riktiga framtidstron saknas, säger Per-Ola som berättar att lilla Belma kom rusande med öppna armar. Hur hon ser på sin framtid vågade han dock inte fråga henne, rädd att störa i det nya liv hon börjat bygga upp. Känsla av uppgivenhet Att det finns mycket för de återvändande familjerna att göra är klart, menar de tre råneborna. Och initiativet till det måste komma från familjerna själva.  ? Det finns en känsla av uppgivenhet där och det kommer säkert att ta tid att skapa någon struktur. Skolsystemet känns bakvänt, man använder exempelvis inte samma sorts skolböcker inom samma område. Att gå samman och arbeta för gemensamma projekt är också något man inte gör, beklagar de tre. Att Bosnien har en lång väg till en normaltillvaro är uppenbart. Varje försök utifrån att lätta och hjälpa utvecklingen framåt går trögt. De svenska myndigheterna är inte särskilt behjälpliga heller.  ? Nej, vi har exempelvis försökt få en av ungdomarna, en jätteduktig 17-åring att få komma hit som utbytestudent. Det är tvärt nej och det är de svenska myndigheterna som stoppar, säger Birgitta och paret Larsson kritiskt. Familjerna i Bosnien må ha en sviktande framtidstro men vännerna i Råneå ger hopp, genom besök och hjälp. Och genom kontakt och bearbetning med politiker och myndigheter i Sverige på olika plan. Engagemang var ordet!