För 20 år sedan avtog slöjdverksamheten i den gamla skolan i Orrbyn som ligger knappa två mil utanför Råneå. När de äldsta föll ifrån var Karin Johansson från grannbyn Niemiholm till sist ensam kvar. Vävstolarna fick ändå stå kvar i den gamla skolsalen där de fick samla damm under två decennier.
– Jag har ju vävt ändå sedan jag var 25 år gammal men när jag var helt själv kvar i föreningen blev det av naturliga skäl inte lika roligt längre. Och det var ju svårt att finansiera verksamheten med, säger Karin Johansson och ler.
I dag har hon verkligen anledning att vara glad – för nu har någonting hänt.
– För några år sedan började jag få frågor om vävning och insåg då att det ändå fanns ett intresse och att det kom från en ny generation, säger hon.
Den här kvällen börjar hon med att hjälpa Anna-Therese Järvenpää som i en vacker gård som står alldeles intill byahuset där vävverksamheten pågår.
– Det är bara att promenera tvärs över gårdsplanen så är jag här, säger hon.
Anna-Therese Järvenpää är utbildad civilekonom och doktorand vid Luleå tekniska universitet. Under dagen har hon arbetat hemifrån med en artikel som ingår i en kommande doktorsavhandling.
– Att sätta sig och väva är en skön avkoppling för mig. Det blir väldigt mycket teori i mitt arbete och då känns det fint att få göra någonting praktiskt, någonting med händerna, säger hon.
Just den här kvällen har hon hittat en bild på en trasmatta som är vävd i svart och vitt så att den ska påminna om tangenterna på ett piano.
Vävstolen trilskas lite och Karin Johansson finns då nära till hands med sin erfarenhet och kunskap.
– Man kan ju gå hit och väva när man har lust men vi träffas här två gånger varje vecka. Och fördelen med det förutom att det är trevligt med umgänge är ju att vi också kan hjälpa varandra, säger Karin Johansson.
Nu har plötsligt Orrbyns slöjdförening elva aktiva medlemmar och den här kvällen har fyra personer samlats för att väva tillsammans.
– Det blir ju så mycket roligare om man kan göra varandra sällskap, säger Karin Johansson.
En hemvävd matta är mer än bara en matta, det är alla rörande eniga om. När de väver använder de ofta mattrasor som har klippts eller rivits från kläder, lakan eller andra textilier som först har använts av andra.
– I en trasmatta väver man in gamla minnen. För många gånger är det sådant som man själv har slitit på genom åren, säger Karin Johansson.
Anna-Therese Järvenpää har till exempel fått en hel del mattrasor från sin mamma, faster och syster.
– Jag har ju gjort en gul trasmatta med mattrasor som kommer från en gammal gul 70-talsmorgonrock som min pappa har burit. Den är ju så gul så den åker nog fram till påsk, säger hon.
Det handlar med andra ord om återbruk av gammalt material, något om också ligger i tiden.
– För mig är ju det en naturlig men också viktig del. Att rätt att använda på nytt i stället för att bara kasta, säger hon.
Ingrid Vikman köpte hus i Orrbyn för knappa två år sedan. Hon hörde talas om byns slöjdförening och tog kontakt.
– Det är rogivande att väva. Och samvaron här är betydelsefull för mig som ny. Här har jag lärt känna andra bybor, säger hon.
Sedan ger Anna-Therese henne en hjälpande hand i myllret av trådar.