För två år sedan kom en stor grupp med ensamkommande unga till Norrbotten. De flesta har rötterna i Afghanistan. Några har fått permanent uppehållstillstånd, andra väntar fortfarande på besked från Migrationsverket. Flera har fått beslut om utvisning. I serien Jag vill leva möter vi några av dessa ungdomar i en tillvaro av åldersbedömningar, ångest, väntan och förhoppningar om en framtid i Sverige.
18-årsdagen. En födelsedag att minnas. Bli vuxen och kunna bestämma över sitt eget liv. För Mahdi Hasani i Råneå blir 18-årsdagen nu i oktober svår att någonsin glömma, men av helt andra orsaker. På natten mot sin födelsedag loggade han in sig på sin personliga sida på Migrationsverkets hemsida. Där kunde han läsa att beslut nu var fattat, bara timmar före midnatt. Morgonen efter åkte han till Migrationsverket för att få sitt beslut. Avslag och utvisning till Afghanistan, ett land han lämnade som litet barn och som han helt saknar anknytning till. En stund senare kom nästa chock. Enligt Migrationsverket var han inte längre 18 år, utan 19. I beslutet var hans födelseår ändrat, från 1999, till 1998, utan att någon medicinskt åldersbedömning hade gjorts.
– Det blev bara bättre och bättre, säger han och himlar med ögonen.
Migrationsverket konstaterade i sitt beslut att han hade lämnat "motstridiga uppgifter" om sin ålder och inte hade lyckats intyga att han var ett barn vid tiden för sin första intervju. Han minns att han vid ett tillfälle erbjöds att göra en medicinsk åldersbedömning, men hans dåvarande god man svarade nej i hans ställe och avrådde honom. Mahdi själv visste inte vad en åldersbedömning innebar och gjorde som hans god man tyckte. I efterhand har han tänkt att han borde ha genomgått bedömningen. Enligt Migrationsverket är han nu en vuxen man, som kan hitta en försörjning och skapa sig ett liv i Afghanistan.
Sin historia delar han med många andra ensamkommande unga från Afghanistan. Han tillhör minoriteten hazara, hans familj flydde till Iran när han var liten och i tonåren flydde han över gränsen från Iran till Turkiet. Han och de andra flyktingarna gick till fots i bergen i fler dagar, utan tillräckligt med mat och vatten. Färden med gummibåt över Medelhavet var fruktansvärd. Flyktingarna hamnade på en ö i Grekland. Några pratade om att de skulle försöka ta sig till Sverige.
– Det blev Sverige för mig också. Men egentligen spelade det ingen roll. Jag hade inga tydliga tankar om min framtid när jag lämnade Iran.
I Iran fick han som afghan utstå dagliga trakasserier och han greps av polisen och fängslades vid två tillfällen, trots att han bara var 14-15 år.
– Där vaknade jag varje morgon och tänkte bara på hur jag skulle överleva den dagen. Det var inget liv.
När kompisarna kom för att fira hans 18-årsdag var det bara några få av dem som visste om att Mahdi hade fått beslut om utvisning. Han ville inte förstöra stämningen. Men till slut berättade någon och snart visste alla. Födelsedagen blev en av de värsta dagarna i hans liv. En ensamkommande ungdom som blir myndig måste lämna sitt boende, Mahdi fick veta att han skulle flytta till en av studentbarackerna på Majvägen i Luleå. Men sedan kom ett nytt besked: Han, som hade blivit uppskriven i ålder, omfattades inte längre av den garanti som gäller för ensamkommande i Luleå, nämligen att de ska få stanna i kommunen även om de har fyllt 18 år. Han skulle istället flyttas till Boden, till en liten lägenhet, som han måste dela med fem andra vuxna män. Men till slut blev det en annan lösning, han fick flytta till en lägenhet i Råneå. Även den delar han med flera andra, men han känner sina rumskompisar sedan tidigare.
Nu hoppas han, med hjälp av sin advokat, på att få en omprövning av sin asylansökan och att hela processen görs om. Beslutet innehåller enligt Mahdi en rad felaktigheter. Förutom åldersuppskrivningen står det även i beslutet att han inte har någon gymnasieplats, trots att han studerar på gymnasiets språkintroduktionsprogram.
Han gjorde ett försök att få uppehållstillstånd för studier, enligt den nya gymnasielagen som trädde i kraft den 1 juni. Men eftersom han hade hunnit fylla 18 år när beslutet om utvisning kom, fick han avslag.
Mahdi hade precis som de flesta andra ungdomar drömmar och framtidsplaner. Han spelade fotboll med IFK Råneå och när en knäskada satte stopp för hans eget spelande började han träna ett flicklag. Han gick ungdomsledarutbildning på svenska, bara ett år efter att han kom till Sverige. I skolan är han särskilt duktig på fysik och matematik. Men efter beslutet om utvisning är det som om allt har stannat av. Han försöker hålla modet uppe, umgås med vänner och gå i skolan. Men om sin framtid vet han just nu ingenting och när vi pratar om hur dåligt han stundtals har mått sedan han kom till Sverige blir ögonen blanka av tårar. Men han visar sällan för andra hur han känner innerst inne.
– Det är lättare att le och se glad ut. Då slipper jag svara på hur jag egentligen mår.