Viktigt värna anhörigvårdaren
När man vårdar sin anhörige är det lika viktigt att även vårda sig själv. När Margaretha Erikssons make drabbades av stroke förändrades livet i ett enda slag. - Man måste våga be om hjälp, säger hon.
Foto:
De första tre åren var en enda kamp att få en assistent och en dräglig vardag för både henne själv och maken. - Oerhört jobbigt. Vi kämpade oss igenom flera instanser och fick nej och nej. Till slut kom hjälpen via en underbar LSS-handläggare vid Luleå kommun och så fick vi en assistent. I dag har vi Daniel Lindström som är här fem dagar i veckan och var tredje helg, en helt underbar 35-årig kille som tänker själv och har inlevelse och gör insatser utöver vad han behöver, säger Margaretha. Den stroke som drabbade mannen tog talet och närminnet, och att leva med afasi är varken lätt för den som drabbats eller för den anhörige.- Det är förstås frustrerande att inte kunna göra sig förstådd och till sjukdomen hör stora svängningar i humöret. Att tackla det kan vara väldigt svårt inte minst känslomässigt, säger hon. Själv fick hon inhämta all den kunskap hon har nu på egen hand.- Jag läste mig till det, i dag har nog de som drabbats det lite bättre, nu finns en lag som säger att kommunen ska ska ge stöd till de anhöriga och nu finns också en anhörigkonsulent hos kommunen, Anna-Lena Hansson, som man känner verkligen kan förstå och leva sig in, säger Margaretha Eriksson.Föreläser
Som hörselskadad sedan barnaåren och aktiv inom VIS (Vuxendöva i Sverige) för denna grupp har Margaretha vanan att tala, hon föreläser gärna och ofta om personliga erfarenheter av sitt hörsel- handikapp. Nu har hon också framträtt och föreläst om situationen som anhörigvårdare. Viktigt att öka förståelsen men inte helt lätt.- Nej. Känslorna kommer in, men det är viktigt att prata om det här. Som anhörig måste man förstå att inte ställa orimliga krav på sig själv. Omgivningen ska inte heller ställa för stora krav. Något som verkligen är viktigt, är att se till att man får egen tid. Jag brukar förmedla bilden av en trädkoja i skogen, du klättrar upp och drar upp repstegen och bara sitter och njuter. Var och en bör ha sin trädkoja, säger Margaretha, som försöker att inte låta känslan av svek få fäste, när hon reser iväg några dagar eller på annat sätt tar sig denna välbehövliga tid.I dagsläget är Margaretha nöjd med den hjälp hon och maken får. De har det bra och har dotter med familj nära, ett viktigt stöd. Skulle hon önska sig något mer vore det att kunna ingå i en anhöriggrupp.- Tyvärr så finns det bara anhöriggrupper i Luleå.
Så jobbar vi med nyheter