Platsen är Randijaur, med ett 70-tal invånare.
Utanför Tor Lundbergs hus står hästar och Ráddná, hund i huset, kommer till mötes. Samtliga iakttas från köksfönstret av katten Mysko.
Här är fridfullt, men bara på ytan.
Inne i huset vecklar Tor Lundberg, same men inte renskötare, ut en karta över kommundelen och ritar in områden som bedöms intressanta för prospektering. Från fjällvärlden bortom Kvikkjokk och österut.
Inte för evigt
Uran, titan, koppar och järnmalm, påvisar kartan.
- Det är totalt respektlöst att en generation ska tömma naturresurserna utan tanke på de som kommer sedan, säger han.
Emma Lindberg, stugägare och med rötterna i Björkholmen, säger att gruvdrift inte för med sig något gott.
- En gruva varar inte för evigt, däremot dess påverkan.
Allt i ett
På en plats i skogen står en borrigg en bit från den exploaterade älven.
- Den optimala exploateringen, beskriver Tor Lundberg synen.
Jokkmokk har heller inte berikats av den, konstaterar han.
Dörröppnare
Den gruvbrytning Beowulf/Jokkmokk iron mines planerar innebär en Pandoras ask, menar han.
Det blir fler gruvor efterhand.
Infrastrukturen innebär stor inverkan och saboterar renskötseln.
Sjön Gállokjávrre töms och folk kan inte leva i gruvbrytningens närhet. Planerna inkräktar på mark samerna äger.
Via pennstreck har andra ägarförhållanden konstaterats men det är ogiltigt, påtalar Tor Lundberg.
- Här sätts allt på spel för kortsiktig utländskt spekulation. Vad händer om malmpriset går ner?
- Prospekteringsbolaget kommer att sälja sin noggrant utredda fyndighet, men vem köper? Och varför ska staten betala infrastrukturen?
"Oseriöst"
När projekt av det här slaget ska genomföras är förarbetet omfattande, fast oseriöst, konstaterar Tor Lundberg.
Han pekar på att länsstyrelsen initierat en undersökning kring Randijaur-Björkholmen som utförts av arkeologer vid Norrbottens museum och betalats av Beowulf.
Trots detta hittade en ideellt arbetande arkeolog nyligen skogssamiska timmerkåtor och stenåldersboplatser som första utredningen missat.