På vägen till Porjus passerar vi kraftverksdammarna Messaure, Ligga och Harsprånget. Samhället slingrar sig längs Luleälvens strand. Här har livsnerven varit Vattenfall. Det finns en liten matbutik, en grill och en souveniraffär. Barnen kan gå i skolan till och med årskurs fem, sedan måste de åka till Jokkmokk.
Mitt i byn ligger det gamla hotellet och intill står Vattenfalls kontor.
Nu finns inte hotellverksamheten kvar och kontorsbyggnaden är utrymd.
Istället har flyktingarna flyttat in.
Till en början var de 50, i dag är de närmare 300.
Det är det som lett till vad en del beskriver som en delad by.
– Det finns de som tycker att det går bra. Jag har inget emot att det kommer flyktingar hit, men vi är flera som tycker att det har blivit för många, säger Lena Zakrisson.
Hon bor uppe på backen, precis ovanför hotellet.
Lena Zakrisson beskriver hur ett stillsamt samhälle förvandlats till att bli trångt med mycket oväsen.
– I lördags natt gick brandlarmet i hotellet, det tjöt, alla sprang ut och samlades på gården. Det var ett himla liv. Räddningstjänst, ambulans och polis kommer hit rätt ofta.
Hon och hennes grannar ifrågasätter att Jokkmokks kommun gett bygglov för asylboende i Vattenfalls kontorsbyggnad. På köksbordet breder hon ut handlingarna.
– Det är ett svartbygge, länsstyrelsen har ju upphävt bygglovet. Nu gör kommunen om det och vi ska lämna synpunkter. Vi ska överklaga så långt det går, säger hon.
Det är där kommunen har sin chans att begränsa, menar hon och flera andra som Kuriren pratar med. Genom att inte tillåta en förändring från kontorslokaler till boende.
Kalle Nilsson som äger matbutiken är på samma linje.
– Det är ju inte klokt. Det har blivit på tok för många flyktingar här. I grunden handlar det om demokratiska processer.
Han tycker att det är viktigt att bygglovet ska gå till på rätt sätt. (Se artikel intill).
När vi kommer till hotellet står en grupp män utanför i snön. En av dem är Mohammed Hussein, 21 år, från Somalia. Han har varit i Sverige i fem år och pratar bra svenska.
– Jag väntar fortfarande på uppehållstillstånd, säger han.
Mohammed Hussein trivs bra i Porjus, men han önskar att det fanns något att göra.
– Jag får inte gå i skolan och jag får inte arbeta.
Nu hoppas han på att de ska få använda byaföreningens gym och Vattenfalls sporthall.
– Vi vill spela fotboll.
Runt om oss samlas flera av dem som bor här. Det märks att de tycker att det är kul när något händer. Mohammed Hussein översätter.
– Jag talar somaliska och arabiska.
I ett rum vid entrén spelar fyra barn bordtennis. Några män tittar på. I hörnet står ett fotbollsspel.
Mohammed Hussein erbjuder sig att visa oss runt på boendet.
– Men först måste ni fråga personalen.
Beskedet blir att det går bra att prata med flyktingarna utanför huset, men vi får inte gå in där de sover.
De som bor här kommer från Afghanistan, Irak, Syrien, Iran, Somalia och Eritrea.
Koutiaiba Roumieh från Syrein talar utmärkt engelska. Han berättar att han är maskiningenjör och har bott i Porjus i två månader. Han väntar på sitt uppehållstillstånd och frågar flera gånger om det verkligen är så att syrier har lättare att få det.
Vi går vidare till affären, där står Fredrik Lindström med sin hund.
– Jag är från Gällivare. Där är det sån bostadsbrist så jag flyttade hit.
Han tycker att det fungerar bra med flyktingarna.
– Det är ju bra att de får bo någon stans, säger han.
Lars Jakobsson hänger kassarna på sparken och är på väg hem. Han har ingenting emot att flyktingarna kommit till byn.
– Det är nog jobbigast för dem att komma hit, säger han.