Piteåpubliken är förvånansvärt gles, men TSOOL låter ingen tid spillas och resten av bandet gör honom snart sällskap.
Konsertens första halvtimme innehåller ett par misslyckade försök till publikinteraktion (stämningen är inte på topp, till en början), men efter 17 år tillsammans är bandet oklanderligt tighta och låtar som Thrill me framförs i storslagna versioner. Om det är någon slutsats som kan dras efter det första tiotalet låtar – då är det att TSOOL är ett band som görs sig allra bäst live.
På grund av pressläggning hinner jag tyvärr inte uppleva andra halvan av spelningen, men jag kan ändå föreställa mig ungefär vad som utspelar sig. Eller, jag kan i alla fall hoppas att avslutet ser ut ungefär som det gjorde för en knapp vecka sedan, då bandet tog farväl av Västerbotten. Den gången lämnade alla utom Ebbot och pianisten Martin Hederos scenen mot slutet, och de två framförde sedan en stillsamt vacker version av Tonight. Detta, vill jag påstå, utgjorde konsertens allra finaste stund – och förhoppningsvis får Piteå tillfälle att uppleva den i repris.