Vågar inte komma fram

Dehar Ibisevic, 30 år, pappan i den familj som Kuriren tidigare berättat om, drömmer om en framtid i Sverige. En framtid där han och hans familj inte ska behöva vara på flykt, som de varit i sex år, eller gömma sig, som de har gjort i över tre år. Men trots den nya tillfälliga flyktingasyllagen, som röstades igenom i riksdagen förra veckan och träder i kraft i dag, vågar varken han eller hans fru Mirsada, 28 år, träda fram från sitt gömställe någonstans mellan Piteå och Luleå.  ? Nej, vi kommer att fortsätta gömma oss tills vi får ett besked. Via vår advokat i Umeå har vi lämnat in en ny ansökan till utlänningsnämnden och innan vi fått svart på vitt att vi beviljats inhibition vill vi inte riskera någonting, säger Dehar Ibisevic. Med inhibition menas att familjen i väntan på utredning ska slippa gömma sig.  ? Den nya lagen har gjort oss mer stressade och rädda eftersom vi inte vågar tro på att det är sant. Jag såg hela riksdagsdebatten på TV och vet att 150 politiker röstade för den och 39 mot, men det räcker inte för att jag ska lita på dem, säger han. Dehar Ibisevic säger att hans familj måste få stanna.  ? Mina barn pratar bara svenska och romanska, ingen serbiska eftersom de inte har fått någon utbildning. Yngsta sonen var bara några månader då vi kom hit, flickan inte ens ett år och äldste sonen 4,5 år. De har inget land att återvända till och dessutom känner de bara till Sverige, säger han. Han berättar hur han och barnen genom fönstret på familjens gömställe brukar sitta och titta på då andra barn springer till skolan på morgonen och leker i en park i närheten.  ? Jag vill att mina barn också ska kunna göra samma sak och träffa svenska kompisar. Han konstaterar att tillståndet för hans apatiske son, 10-årige Vebi, är oförändrat och att han fortfarande sitter i rullstol och sondmatas.  ? Han kissar och bajsar i sängen, väger bara 35 kilo och vi har fortfarande inte fått någon kontakt med honom. Också dottern Alabina, 7 år, har tappat i vikt och väger nu bara 19 kilo medan yngste sonen Alen, 6 år, fortsätter att drabbas av kramper.  ? Barnen brukar fråga varför man inte vill ha dem i Sverige. ?Det är ju vårt land?, säger de.