Uppskattat läger för hiv-positiva
Som en saga. Så beskriver 29-åriga Ira, nybliven mamma och hivpositiv, det läger för ryska hivpositiva kvinnor som Noaks Ark Barents i veckan arrangerar i Öjebyn. - Det är första gången jag träffar andra hivpositiva, berättar hon med ögonen fulla av tårar.
Förutom ålder och kön har de också det gemensamt att de är hivpositiva.
- Vi gjorde ett liknande läger för några år sedan i Luleå, då vi bjöd in hivpositiva ungdomar från Murmansk. De startade sedan Söndagsgruppen, en självhjälpsgrupp som fortfarande träffas varje söndag, berättar Anna Lahti, volontär för Noaks Ark Barents.
Att det bara är kvinnor med den här gången är egentligen en slump. De två killar som var anmälda hoppade av olika anledningar av.
Mer plats behövs
Viktoria Mironova, läkare på aidscentrat i Petrozavodsk, berättar att de tar emot 230 patienter från hela ryska Karelen, men att det finns totalt 350 registrerade hivpositiva i regionen. Det finns också en gråzon med okänt antal smittade.
Sedan ryska staten lanserade ett nytt hivprogram för några år sedan ser situationen ganska bra ut för aidscentrat.
De har den medicin de behöver, liksom lokaler och personal.
- Men vi behöver mer plats och därför ska vi nu bygga ut med en våning, berättar Viktoria Mironova.
Karelen är ett av de minst drabbade områdena i Ryssland. Betydligt värre är det i Moskva, St Petersburg och Kaliningrad - men även i Murmansk.
- Fast det finns vissa orter i Karelen där vi har många sprutnarkomaner och prostituerade och därmed större smitta. Fast i dag är det inte de grupper där hiv sprids mest i, utan den vanligaste spridningen sker genom sexuellt umgänge och mest mellan 20-25 år, säger hon.
Negativ attityd
När det gäller attityden mot hivpositiva är den fortfarande väldigt negativ, trots allt mer information i media.
- Det behövs mycket mer information, säger Ira, en av deltagarna på lägret.
Hon berättar hur hon fick sitt hivbesked då hon var gravid i andra månaden, i samband med ett av de obligatoriska tester som aidscentrat gör på gravida kvinnor.
I dag är dottern 1,5 år och testas fortfarande regelbundet, men inget tyder på att hon också är drabbad.
- Jag har haft tur med en man som varit väldigt förstående och omfamnade mig direkt då han fick veta det. Min mamma har också stöttat mig. Det var hon som sa att jag skulle åka till Sverige, då jag själv tvekade, berättar hon.
Hemma i Karelen vågar hon inte vara öppen med att hon har hiv.
- Nej, jag är rädd att folk ska peka ut mig, säger hon med tårar i ögonen.
Hon fäller några tårar och tillägger:
- Ingen som är frisk kan förstå hur vi känner oss.
När de nio kvinnorna skulle stiga på bussen utanför aidscentrat i Petrozavodsk var de väldigt avvaktande, berättar hon. Ingen av dem hade träffat någon annan hivpositiv innan.
- Men nu har vi funnit varandra och ligger och pratar till sent om nätterna. Jag är övertygad om att vi kommer att hålla kontakt då vi kommer hem och vi ska också försöka få igång en självhjälpsgrupp.
Hon tillägger:
- Det är många som inte fått den stora lyckan att som vi befinna sig mitt i en saga - på ett läger i Sverige - och jag skulle vilja att andra fick känna samma lättnad, säger hon och tillägger att det finns en person som hjälper henne mer än andra att gå vidare i livet:
- Min dotter. Hon är väldigt vacker.
Så jobbar vi med nyheter