Thörn vill ha brandmännen med

Under en och en halv dag har Kommunals ordförande Ylva Thörn gästat Piteå. På fredagsmorgonen stod ett besök på Räddningstjänsten på agendan. Brandmännen där är än så länge lojala med Kommunal, även om det finns ett starkt missnöje. I Luleå däremot har hälften gått över till Brandmännens riksförbund, BRF, även om Ylva Thörn hävdar att de är på väg tillbaka. -Många i Piteå skulle också gå över till BRF om de hade förhandlingsrätt, säger några av de brandmän Kuriren talar med. Långlöneyrke
Andra åsikter är bland annat: -Våra frågor hamnar väldigt långt ned på Kommunals agenda. -Kommunal prioriterar kvinnolöner, men glömmer att också brandmännen tillhör ett låglöneyrke. -Vi har visserligen rätt till pension från 58 års ålder, men vem har råd med det? - Strejken 2003 var ett misslyckande och den löneförhöjning vi hade blivit lovade sänktes för att i stället få upp undersköterskornas löner. Inte roten till all djävulskap
När Kuriren konfronterar Ylva Thörn med frågorna säger hon att kritiken är välbekant och inte alltid är med sanningen helt överensstämmande. -Dessutom väljer man att bortse från framgångarna. Vi har exempelvis satsat hårt på våra branschråd centralt och regionalt, som består av brandmän. Sedan vill vi gärna ha fler brandmän aktiva i övriga förbundet, men det har varit svårt att rekrytera. Hon menar att strejken 2003 lett till ett slags "mantra om att Kommunal skulle vara att dåligt förbund". - Kommunal är inte roten till all djävulskap i världen. Strejken hade tvärtom en oerhört viktig betydelse för att få igång diskussionerna om låglönesatsningarna inte bara i vårt förbund. Jag håller med om att brandmännen har för låga löner, men de gynnas av att vi tar diskussionen om att bland annat få upp lägstalönerna, säger hon. Protesterar varje vecka
Ylva Thörn berättar också att Kommunal varje vecka numera protesterar på Mynttorget utanför riksdagen i Stockholm under parollen "kamp för rättvisa". - Vi vänder oss mot regeringens nedrustning av välfärden. Det slår väldigt tufft mot våra medlemmar och jag får många brev från medlemmar som berättar om sin situation. Många gånger vill man bara gråta och man ställer sig frågan hur de orkar.