När Stefan Sundström tar sina första sprättiga kliv på scenen i Badhusparken är det inte många som masat sig fram till scenen.
Desto fler hänger i öltältet som är placerat på ett sådant behagligt avstånd att det är för bekvämt att resa sig upp och gå fram till scenen. Man ser ändå.
Lite lamt och lite synd. För den här mannen är värd att betrakta på nära håll, helst så nära som möjligt. Han blinkar mot kvällssolen men låter sig inte störas av den och hans rörelser är ryckiga och ärliga i enighet med hans röst som skulle kunna beskrivas precis på samma sätt. Han verkar vifta lite här och kicka lite där. Har mjuknar en liten stund för att sedan plötsligt ryta till. Allra bäst är hans fågelflaxande som kommer när inlevelsen är som störst.
Det här går hem och det vet han. Kanske vet han det lite för mycket när hans mellansnack blir så intetsägande att man börjar undra vad han egentligen pladdrar om. Det är nonchalant men kul och Sundström har med all säkerhet dragit hit en ny publik som faktiskt bara växer och växer i takt med hans viftande. Sundström är ett piggt – ja, piggt och inget annat – inslag under en annars rätt så mainstreamad festival i Piteå. Han ger oss enkelhet och ärlighet och berättelser som ingen annan tar sig tid att berätta.