Den neurotiska indieframtoning som hon till exempel visade prov på när hon sjöng en Killers-låt bättre än Brandon Flowers någonsin skulle kunna drömma om verkar helt ha försvunnit, till fördel för någon sorts energisk aerobicssynth – som en ännu mer 80-talsromantiserande Robyn. Och det är väl egentligen inget fel med det, jag menar Robyn verkar ju vara en relativt populär artist; jag bara hoppas det är den image som Styrke, personligen, vill anta.
Mest är det väl bara så att låtmaterialet från hennes första och hittills enda skiva (ni har hört det som gått på radio – Million pieces och White light moment – allt låter ungefär likadant som dem) ringer rätt platt i mina öron, och att det är därför jag inte njuter fullt ut av hennes uppträdande på PDOL.
Men med tanke på Styrkes ringa ålder finns det ju också gott om tid för henne att utvecklas åt vilket håll som helst – eller bara fortsätta på samma bana, så länge hon inte förlorar den genuina, excentriska integritet hon verkligen verkar besitta.
En stor eloge, ska Tove Syrke också tilldelas, för den till synes outtömliga energi hon tycks ha inom sig, då hon utan hejd dansar ohämmad över scenen. Möjligen också för kvällens val av skor; ett par helt underbara, Gene Simmons-höga och chockrosa platåstövlar. Sådana vill jag också ha.