De kommer från byn Malin i Donegal på norra delen av Irland och har musicerat som grupp i drygt tio år. Trion består av systrarna Karen, Lorna och Joleen och de framför en blandning av traditionell irländsk musik, till stor del egenproducerad samt amerikansk folkmusik, blues men också med en nick åt bluegrass.
De inledde sin akt med att på svenska hälsa publiken välkommen och säga ”Vi är glada att vara här”, vilket givetvis rev ner applåder i den fullsatta Black Box. Första låten, Sing my sister down, handlar om en ung man som får se sin syster avrättas efter att hon mördat sin make. Stycket därefter var instrumentalt och i detta plockade Karen fram sin flöjt och nu blev den irländska touchen påtaglig. Den känslan förstärktes ytterligare i nästa stycke som framfördes på gaelic, som enklast kan beskrivas som ett urspråk.
Den countryinspirerade Stop saying forever är en hoppfull historia som säger att bara vi håller ut så kommer bra saker att hända, även om det är svårt att gå framåt när det är mörkt. Harmonierna i sången är tajta och nära på ett sätt som bara familjegrupper verkar kunna bidra med. Systrarna besitter uppenbara vokala och musikaliska talanger och jag kan inte låta bli att dra paralleller med Dixie Chicks, som innehar liknande förmågor.
The Henry Girls musikaliska spektrum är stort, vilket visade sig när de ena stunden spelade en 400 år gammal låt om en ledare som lämnade Irland för att i nästa framföra den mer kända Rain and snow som berättar om en man som gifter sig men hur äktenskapet inte blev vad han hade väntat sig.
Karen, Lorna och Joleen är bara hälften av en syskonskara på sex systrar, även de musicerande. Deras mamma kommer från Skottland vilket förklarar de skotska inslagen i repertoaren.
Detta var för övrigt systrarnas första, men förhoppningsvis inte sista, besök i Sverige. De skojade friskt om hur mycket de trivdes med mörkret eftersom ju tidigare det blir mörkt och kväll, desto tidigare kan man gå på puben och sjunga och ha roligt. De berättade också förvånat om att de blev igenkända på planet mellan Arlanda och Luleå av musikanten Joel Andersson, vars gästspel på munspel och bodhran (ett slags trumma) skruvade upp den glada stämningen ytterligare.
Akten avslutades med en sång som passar som bäst ”klockan 5 på morgonen när du lämnar puben”, framförd a cappella. Därefter var det obönhörligen slut, men av publikens jubel, stampningar och applåder att döma hade The Henry Girls gärna fått fortsätta en stund till.