Kompbandet och råddarna ger ett lite osympatiskt intryck, då de slentrianmässigt donar ned instrument och inställningar, och den präst som rapporterar förseningen passar på att smyga in ett par bibelord, då vi sitter där alldeles mottagliga för intryck. Alltså, inte för att stämningen inte är behaglig – det är den – men tidshållning är trots allt en viktig del av festivalupplägget. Man får liksom kyssa sina planer på att hinna se The Hives också adjö.
Tillslut dyker så i alla fall Edith Backlund upp och sätter stop för väntandet.
- Nu kör vi, så får det låta som det vill, säger hon. Och lagom till andra låten, Over now från nyutkomna Kill the clowns, börjar det låta riktigt, riktigt bra. Snart följer också Black hole, från samma skiva, och under den låter Edith Backlunds röst helt ofattbart nyansrik. Ofattbart, i bokstavlig bemärkelse – för, som ni som läst den intervju Kuriren publicerade i fredags vet, så har hon genomgått ett antal stämbandsoperationer, och vid tillfällen inte kunnat prata alls. För att inte tala om att sjunga. Men nu är rösten alltså, med Backlunds egna ord, "starkare än någonsin" – och det märks tydligt. Både i krävande nummer som just Black hole, och under skörare stunder, som bulimiballaden Skinny.
Edith Backlund gör, sammanfattningsvis, ett ömt och vackert framträdande, och efter ett tag har man helt glömt hur länge vi var tvungna att vänta. Men det är också till stor del tack vare den fantastiskt stämningsfulla arena som Piteå stadskyrka automatiskt utgör.