Videon är inte längre tillgänglig
Djurvärlden är förunderlig, men ett som är säkert är att kakaduorna Helmer och Prippe tar intryck av varandra som de flockdjur de är. När Prippe flyttade in hos Peter Nyström hade han aldrig visat tecken på att vilja prata, efter sex månader tillsammans med Helmer kom de första orden.
– Helmer som var 1,5 år när jag köpte honom började prata redan efter två till tre veckor. Första gången jag hörde honom trodde jag att jag glömt stänga ytterdörren och att ett barn kommit in. Allt han lärt sig har kommit spontant, berättar Peter Nyström.
Nu 13 år senare pratar Helmer friskt. När han ser hunden Gordon ropar han "Hej grabben", till Peter Nyströms sambo Malin Karlström säger han "Hej Helmer" medan Peter själv allt som oftast blir tilltalad med "älskling".
– Malin kämpar friskt med att få honom att säga Hej Malin genom att svara det varje gång Helmer ropar hej till henne då hon passerar gojrummet.
Skriker ibland
Just det, du läste rätt, papegojorna har ett eget rum. Dels skräpar de ner väldigt mycket kring sina burar, dels bor det även en hund i huset och sedan skriker de ibland också, bedövande högt. När Kurirens utsända kommer in i rummet skriker de alla i högan sky samtidigt som både Helmer och Prippe fäller ut sin plym och guppar upp och ner på stället.
– Man vänjer sig vid att de är högljudda, numera tänker jag knappt på det. Att de beter sig så här betyder allt ifrån att de är frustrerade, uppspelta eller nyfikna, förklarar Peter Nyström.
– Fast ibland känns det som en cirkus. När grabbarna börjar skrika och Teckla blir irriterade på dem och börjar skrika hon också och Gordon ställer sig utanför deras dörr och börjar yla för att han också är irriterad, säger Malin Karlström.
Valde mellan hund och fågel
Teckla är en 14-årig dvärgara som Peter Nyström övertog när hon var sex år. Till en början satt hon bara på sin pinne och gjorde mest ingenting, efter en veckas tid började hon mjukna.
– Mig gillar hon inte alls, jag har försökt muta mig till hennes gillande men det går inte. Det är bara Peter som gäller, berättar Malin Karlström.
När Peter Nyström skaffade Helmer stod valet mellan en större hund eller en större fågel. En kollega som hade en kakadua tipsade om arten, att den lever länge och är kärvänlig.
– Jag hade haft en hund men var tvungen att ta bort den och upplevde det som väldigt jobbigt. Då papegojor lever länge föll valet på den, den skulle överleva mig. Dessutom har de hyss för sig och är lite lika mig då jag också gillar att hitta på skojiga saker.
Om än papegojorna är kärvänliga och sociala händer det att de bits och enligt Peter Nyström gör de inte bara ont utan kan vara rent plågsamt i flera veckor då bettet oftast blir infekterat.
– När man har sådana här stora fåglar får man nästan räkna med att bli biten. Det är deras sätt att säga ifrån, säger han och visar upp vänster fingertopp som numera saknar känsel.
Skadeglada djur
Dessutom menar han, är de skadeglada, biter de tag och personen i fråga säger aj, håller de bara fast ännu hårdare.
– Det var bland de första jag fick höra, att jag inte skulle säga aj för då tycker de bara att det är ännu roligare, säger Malin Karlström.
På frågan om de skulle kunna tänka sig att sälja papegojtrion funderar Peter Nyström en stund innan han berättat att han faktiskt funderade på det ett tag då han var sjukskriven på grund av utbrändhet och inte riktigt orkade engagera sig i dem.
– Men när jag tänkte på det började jag må ännu sämre. Helmer är min förstfödde, treåringen som aldrig kommer att flytta hemifrån, säger han och syftar på att en fullvuxen kakaduas inteligensnivå ligger i nivå med ett barn i tre till sexårsåldern.