När patienter med psykisk ohälsa berättar om sina erfarenheter av vården sker det ofta under fingerade namn.
Med den lilla fotnoten i slutet: Marika heter egentligen något annat.
Inte den här gången.
För Isabel Viksten i Piteå är villkoret för intervjun slaget i sten:
– Nej, jag tänker inte vara anonym. I sådana fall vill jag nog inte vara med, jag står för vad jag tycker, säger hon.
Samtidigt förstår hon om andra vill vara anonyma.
Psykisk ohälsa är historiskt och fortfarande belastat av tabun, om än skammens bojor är på god väg att rosta sönder.
Det är lättare att tala om benbrott eller hjärtåkommor än om psykiska sjukdomar.
För Isabel Viksten som hunnit fylla 30 år, är livet äntligen på rätt spår. En dag i sänder, steg för steg.
Det har gått ungefär två år sedan hon fick sin första riktiga vårdplan.
– Först då satte de sig verkligen och sa: vad ska vi nu göra? Hade jag fått den hjälp jag behövde tidigare, så hade jag inte behövt hamna i så djupa grejer. Hade de kollat på mina problem och lyssnat på mina anhöriga hade det inte behövt ta så lång tid, säger hon.
Isabel Vikstens adhd-medicin hjälper henne att inte kastas allt för hårt mellan vågorna i stormen av blixtsnabba impulser.
Sedan 2012 har hon ett personligt ombud från kommunens socialtjänst och trivs bra med sina kontaktpersoner i öppenvården.
– De är jättetrevliga, det känns verkligen som att de vill hjälpa mig med olika saker. Jag har ju ätstörningar också, nu ska jag få måltidsstöd hemma.
Men resan fram till denna punkt har varit lång.
Första kontakten med psykiatrin hade Isabel Viksten för tio år sedan, efter ett försök till hängning.
– Från den gången minns jag inte mycket, jag hade fått syrebrist i hjärnan.
Sedan dess har vistelserna på psykiatrins avdelning 25, Piteå älvdals sjukhus, varit många och långa. Periodvis ett töcken, det är svårt att minnas exakt.
Sin adhd-utredning fick hon ganska snabbt, inneliggande på sjukhuset. Diagnosen kompletterades med bipolär sjukdom.
– Sedan fick jag för mig att jag hade borderline. En läkare som träffat mig två gånger ändrade från bipolär till borderline. Utan något test, faktiskt.
Isabel Viksten har försökt begå självmord sex eller sju gånger.
– Jag har verkligen velat det. En gång gick jag till Grisberget, med avsikten att inte bli hittad. Då kom det några förbipasserande. En annan gång blev jag hittad av polishundar i skogen. En gång var jag på E 4, en bil kom men en taxichaufför kastade sig och knuffade undan mig. Ibland har jag nog gjort det som en ”rop på hjälp-grej”, men då har jag stannat hemma och vaknat i spyor, säger hon.
Ovanpå det andra finns beroendeproblematiken, vilken hon själv saknade insikt om i början.
När det gäller den biten är Isabel Viksten klar över sin sak.
– Det är inte bara psykiatrins fel, det kan jag inte säga. Men mycket är psykiatrins fel. Innan jag kom dit visste jag inte vad sådana tabletter var för något. Jag hade ett alkoholmissbruk, men var nästan emot piller.
Bensodiazepiner blev den kemiska tillflyktsorten för Isabel Viksten.
Ångestdämpande läkemedel som kan orsaka beroende och därför ska förskrivas med försiktighet.
– Inget hjälpte, tyckte jag. Jag började blanda, krossa, snorta, till och med röka mediciner. Det var för att döva känslor. Psykiatrin blev min kran, så att säga. Jag behövde inte jaga droger på stan. Jag fick första benzon när jag sa till en läkare att jag testat Iktorivil av en kompis och att det hade fungerat bra.
– Så var det, jag pratade till mig mina mediciner, säger hon.
Läkemedelskonsumtionen eskalerade, vilket en av hennes anhöriga bittert bekräftar.
– De lade till nya preparat utan att ta bort något annat. Det var väl ungefär ett år hon hade sådär mycket piller, säger han.
Som mest var det någonstans i 25-årsåldern.
– Jag hade 28 piller per dag, det var totalt nio olika läkemedel. Tre eller fyra var benzopreparat. Utöver det hade jag magmediciner, så totalt kanske 31 piller, säger hon.
Hon önskar att läkarna hade satt stopp i ett tidigare skede.
Isabel Viksten hör till patientgruppen med dubbla diagnoser, som företrädare för psykiatrin säger sig ha svårt att hjälpa. Personer med samsjuklighet: psykisk sjukdom och missbruk.
– Jag har inte varit den lättaste patienten, allt kan jag inte lägga på dem. De ska inte tåla vad skit som helst. Men när man är där och inget i kroppen fungerar. Då är det ... det känns förnedrande när man inte blir hörd. Det är så viktigt att de lyssnar, även på anhöriga. Jag tycker att anhöriga ska få stöd, det finns ju knappt.
– Själv skulle jag aldrig kunna jobba där, för jag har inte den förmågan. Alltså att leva mig in i hur andra människor känner, säger hon.
Isabel Viksten säger att hon haft tendenser att bli ”institutionaliserad”, och inte klarat att lämna avdelningen.
Som längst har hon legat inne åtta månader, men vanligen uppåt fyra veckor i stöten.
– Vi räknade ut det där, jag tror att det var 2009 som jag var där mer än jag var hemma.
Inom slutenvården har hon ibland upplevt attityden att hon borde ”skärpa sig”, som om det funnits ett sådant alternativ.
– Sista gången var det en som sa: ”du kan ju inte bosätta dig här”. Då var jag där på LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård). Det är ju inte som att det finns ett val då, säger hon.
En annan röd tråd i berättelsen är rädslan att inte få hjälp när det gör som mest ont.
– Jag har varit dit många gånger och sagt: ”jag mår dåligt, jag måste läggas in”. De har sagt: ”kom tillbaka på måndag”. Under helgen har jag försökt ta livet av mig, hamnat på intensiven. För mig har det inte varit så att jag planerat självmord, eller som någon slags hämnd för att inte ha blivit inlagd. Det kommer en känsla av att jag vill ge upp, som blir starkare och starkare. Jag vet att det kan tvärsmälla, när som helst. Då går det inte att vänta till måndag.
Livet inne på avdelningen beskriver hon som en sluten värld. Samförstånd odlas mellan personer med liknande problematik. För Isabel Viksten upphörde inte experimenten med läkemedel vid sjukhusentrén.
– Därinne bytte vi mediciner sinsemellan, jag var en av dem som gjorde det. En del som jobbar där har koll, men inte alla.
– När man får tabletten, gömmer man den snabbt i munnen och spottar ut för att spara. Ibland vill personalen att man ska gapa, men inte alltid. Det dricks alkohol också, en del super. Jag har själv gått genom avdelningen med en vattenflaska fylld med vin.
Trots vitt skilda hälsotillstånd vårdas alla på en och samma avdelning.
– När jag var på 25:an för avgiftning, till exempel. Då bodde jag med folk som åt benzo i medicinskt syfte. Men man kan ju inte sätta en benzomissbrukare tillsammans med andra som får benzo, det är hemskt, säger hon.
Sedan en tid tillbaka kämpar Isabel Viksten för att hålla sig borta från alkohol och droger.
Vad som fick henne att starta resan?
Det gick så långt att hon passerade sin egen yttersta gräns.
– Jag tog till slut en spruta, då blev jag jätterädd. Då kom jag till insikt om att jag hade hamnat djupare än jag trott, säger hon.
I dag har hon varit drogfri i sex månader.
– Jag är jättestolt. Nu mår jag bra.