Projekt bryter isoleringen
Att vara döv eller blind -eller till och med dövblind - påverkar möjligheterna att ta sig in på arbetsmarknaden. Det riskerar också att skapa isolering. Det kan deltagarna på det EU-projekt som bedrivs vid Framnäs folkhögskola intyga.
LESS PÅ SAMHALL. Lars-Inge "Lasse" Bejegård från Piteå berättar om hur han längtar efter att göra något nytt efter 26 år på Samhall. Sista tre åren har han sorterat eldelar som han på grund av sin synskada knappt kan se.
Foto: Jonas Hansson
Vi möts i skolans kafeteria innan besöket i klassrummet, där eleverna gör sin första skoldag efter förra veckans studieresa till Stockholm, Örebro och Sundsvall.-Vi har besökt arbetsplatser för döva och dövblinda, bland annat ett teckenspråkscentrum i Sundsvall som drivs som ett kooperativ, en idé som om kursens deltagare vill kanske också kan bli verklighet här, säger Katharina Granström, lärare och tolk.Projektet är i grunden en allmän utbildning, men lika mycket ett program för personlig utveckling med kost och hälsa som en viktig del. Man har bland annat hjälp av en av Sveriges två döva psykologer, Sven-Erik Malmström i Lund, som både stöttar gruppen och har individuella samtal med de som vill.Av kursens sju deltagare är fyra dövblinda och tre döva. Tecken i handflatan
Med begreppet dövblind menas dock inte att man är helt döv och blind utan det varierar från person till person.Samtliga som går utbildningen har så pass mycket syn att de kan tyda teckenspråket - om det inte är för mörkt eller om solen skiner för starkt. Då måste man ta till taktilt teckenspråk i handflatorna.Det har blivit dags att träffa klassen och de har som särskilt önskemål bett sina lärare att låta Kurirens utsände pröva på att själv vara dövblind på vägen till klassrummet, så undertecknad sätter på sig såväl hörselskydd som förtejpade skyddsglasögon och därefter låta Katharina Granström agera ledsagare.En enorm påfrestning, och samtidigt en nyttig övning, kan härmed intygas.Väl inne i klassrummet berättar eleverna om sig själva.Flera av dem berättar att de då de var unga inte fick veta att de hade en synskada.-Jag gick ofta på stolpar och fick besöka sjukhuset. Det var först då jag gick på gymnasiet som man berättade att jag också hade en synskada, berättar Lars-Inge Bejegård.Också Sofia Nilsson fick leva ovetande om varför hon hela tiden krockade med folk och placerades i en skola för blinda utan att få information om att hon själv var synskadad. Det fick hon veta vid tolv års ålder.Rev ansökan
Deltagarna berättar också om dåligt bemötande från Arbetsförmedlingens särskilda enhet för döva i Uppsala.-De sa att det var omöjligt för mig att få jobb och rev min ansökan, berättar Sofia Nilsson.Siv Grönberg har haft jobb men nu varit arbetslös i fem år.-Nästan alla arbetsgivare kräver körkort, vilket är en omöjlighet för mig, säger hon och tillägger att inte heller hon fick hjälp hos Arbetsförmedlingen i Uppsala.-De sa att jag hade för hög begåvning, säger hon.-Till mig sa de att jag hade för låg intelligens, säger Susanne Bejegård.Åsa Segerstedt berättar att hon före utbildningen isolerade sig hemma och till och med höll på glömma bort teckenspråket.-Jag jobbade i 17 år som bagare, men det blev för tungt. Kursen är viktig för att bygga upp självförtroendet, säger hon.Ser inte delarna
Också Birgitta "Bittan" Johansson har fått känna av isoleringen sedan barnen flyttade hemifrån.-Nu vill jag ut på arbetsmarknaden, säger hon.Lars-Inge Bejegård berättar att han jobbat 26 år på Samhall, men hela tiden fått nya arbetsuppgifter.-De sista tre åren har jag jobbat med att sortera eldelar som är så små att jag knappt kan se dem. Det är direkt olämpligt för en synskadad, säger han.Tommy Berggren har också lessnat på sitt jobb på Bryggans kooperativ i Piteå, där han upplever att han får göra samma saker hela dagarna och inte har någon att kommunicera med.- Jag vill inte tillbaks dit utan skulle helst vilja starta ett teckenspråkscentrum för döva, säger han.En idé som klassen gemensamt kommer att fundera över.
Så jobbar vi med nyheter