Pop med sällan skådat driv

 Nu, tre år och två album senare, har hypen svalnat och det är oförtjänt glest och stillastående nedanför Spotifyscenen. Ett par låtar in förs dessutom den mest entusiastiska åskådaren bort på grund av en lite för hög promillehalt, och jag funderar på att överge min recensentroll för att gå in och stöddansa.
Hela situationen känns så ovärdig ett band som på senare tid, framför allt i inledningslåten ”Reaching forward”, på allvar visat att det är dags att de slutar reduceras till sockersöta popdockor. Those Dancing Days är helt enkelt riktigt, riktigt bra livepopmusik med ett sällan skådat driv, huvudsakligen signerat duracellkanintrummisen Cissi Efraimsson.
Men det tar sig. Sakta men säkert tätnar dansgolvet allteftersom PDOL-besökarna hör Linnea Jönssons tonsäkra sång. Bland de som vågar sig fram syns snart den hämningslösa glädje som nästan bara kommer av att dansa, svettas och hångla under en riktigt bra festivalspelning. I den bästa av världar skulle förstås hela Piteå fyllas av den, men ikväll räcker det här.