Piterevyn inleder revysäsongen och, som vanligt, håller de en jämn och hög standard tvärs igenom de 23 förekommande numren som både imponerar och höll ansiktsmuskulaturen hos genreps-publiken i den smockfulla Christina i konstant rörelse.
I programmet har jag satt frågetecken vid några av numren, som Bilbingo och Köptrohet, men det beror nog mest på att jag sett dem tidigare (hos Älvsbyrevyn) och inte riktigt identifierar anledningen till att recycla dem så här.
Men annars är det här nöjsamt och gott. Majoriteten av innehållet är "hemkört & hemsnickrat"; mycket framförs på "pitmål" men aldrig av så avancerad karaktär att man inte även som utsocknes klarar av att obesvärat hänga med. Mestadels är sketcherna synnerligen allmängiltiga, men när Piteå kommun självmant bjuder på en godbit som utkikstornet utan någon utsikt (borträknat en massa träd) så är det ju självklart en plikt för en lokal-revy att kommentera den. Vore ju tjänstefel annars.
Och har man en ensemble med så utpräglat sköna och generösa original-typer som Siw Öhman och Sixten Renquist, så ska man ju självklart även kratta gången för dem. Vilket också nogsamt görs.
Sixten Renquist har ett för genren tacksamt ansikte (pendlande mellan handlarn Sjökvist i Åsa-Nisse filmerna och en mycket slug gammelräv) och när han, än här och än där, dyker upp och gör tydliga sceniska avtryck så får man skrattkramp av seriös sort.
Siw Öhman är en gammaldags primadonna av säregen sort; redo att utan föregående varning avfyra livsfarliga repliker på dialekt och lika beredd att när som helst dominera den scen hon så vant rör sig på. Piterevyns svar och motsvarighet till robusta komedienner från fordom som Hjördis Pettersson och Tollie Zellman. Oslagbar.
Och scengenerna har gått i arv till dottern Hannah Öhman, som förutom att själv medverka även (tillsammans med Petra Granström) står bakom ett antal nummer. Bland dem den mycket lyckade Mental eller hospital?
Man kan alltså med garanterat gott samvete utsätta sig för Piterevyn av 2012, Det går igen. Regissören Lars Schilken har administrerat sin trupp på ett både snyggtoch skickligt sätt och den enda egentliga risk som man utsätter sig för är att akut skratta käften ur led.
Men: Den får man ta.