Piteå stadshotell - en ståtlig 100-åring

Arkitekt Viktor Åström vann 1897 en arkitekttävling om stadshotellet i Luleå, men i slutänden blev det i stället ett förslag från Luleås stadsarkitekt K A Smith som antogs. Länets forna residensstad ville inte vara sämre än grannen i norr och när diskussionerna om ett stadshotell i Piteå tog fart såg Viktor Åström chansen till revansch. Det tidigare societetshuset, "socis", hade legat i kvarteret Häggen (där bland annat Ekbergs kafé ligger i dag) och brunnit ned till grunden vid stadsbranden 1888. På samma plats låg det dåvarande stadshuset, som också inrymde några resanderum, men lokalerna var omoderna och trånga. Det fanns med andra ord ett starkt behov av nya lokaler både för fest och för de allt fler handelsresande besökarna. Kommitén var eld och lågor Första gången stadshotellet nämns i stadsfullmäktiges protokoll är i augusti 1899, då vice ordföranden föreslår att man ska utse en kommitté för att utreda den lämpligaste platsen för ett hotell samt för att ta fram kostnadsförslag och ritningar. I januari 1901 hade Piteåarkitekten Viktor Åström ett förslag klart, som byggde på att hotellet skulle uppföras i kvarteret Häggen. Kostnaderna var beräknade till 280.000 kronor. Stadsbyggnaddskommittén var eld och lågor och ville genaste börja bygga, medan drätselkammaren var mer kritiska. De tyckte bland annat att antalet resanderum var för få. Dessutom ville de inte godkänna den föreslagna placeringen, eftersom det skulle innebära att stadshuset fick rivas. När förslaget hanterades i stadsfullmäktige beslutade dess ledamöter i oenighet att skicka Viktor Åströms ritningar för granskning hos arkitekt Ernst Stenhammar i Stockholm. Han var i stort sett nöjd med ritningarna från sin Piteåkollega, men föreslog trots det vissa ändringar. Dessutom ansåg han att festivitetssalen behövde en mer tidsenlig inredning, vilket skulle öka på kostnaderna med nästan 100.000 kronor. Från stadsfullmäktiges sida ansågs dock detta vara på tok för dyrt. Arkitekter söderifrån Viktor Åströms ursprungliga förslag ratades därefter och en arkitekttävling utlystes, på samma sätt som man hade gjort i Luleå. De första annonserna om arkitekttävlingen publicerades i januari 1902 i bland annat Norrbottens-Kuriren, men också i tidningar på andra håll i landet, som Dagens Nyheter och Malmö Tidning. I underlaget framgick att byggkostnaden helst inte skulle överstiga 200.000 kronor. Planerna att bygga i kvarteret Häggen hade nu också definitivt övergetts till förmån för kvarteret Lönnen. De tre förstapristagarna i tävlingen var samtliga unga arkitekter söderifrån. Som etta placerades 26-årige Per Lennart Håkanson, sedermera stadsarkitekt i Kristianstad, som kallade sitt förslag "MCMII" (1902). Precis som i Luleå var det dock inte vinnarförslaget som slutgiltigt antogs. Av ekonomiska skäl valdes i stället förslaget från andrapristagarna Ernst Torulf och Erik Hahr, 30 respektive 22 år (de fick senare samma år sitt stora genombrott då de vann arkitekttävlingen om högskolan i Göteborg). De kallade sitt förslag "Piteå vapen" och kritiserades i Norrbottens Allehanda för den alltför pompösa fasaden och tvivel framfördes om en "dylik slottslik byggnad" skulle passa i Piteå. Plockade godbitarna Efter tävlingen tillsattes en ny hotellbyggnadskommitté, där bland annat Piteåarkitekten Viktor Åström ingick - allt i syfte att granska ritningarna. Kommittén förordade till en början andrapristagarnas förslag med vissa förändringar, men allt slutade trots det med att uppdraget än en gång återfördes till Viktor Åström, enligt devisen "det kan vi göra själva" ... Han fick i uppdrag att ta hänsyn till maxkostnaden på 200.000 kronor och att göra en ny ritning som plockade de bästa detaljerna från de tre prisbelönade förslagen, även "Svecia", som lämnats in av tredjepristagaren, den 22-årige Carl Bergsten (som senare blev känd för byggnader som Liljevalchs konsthall i Stockholm och Stadsteatern i Göteborg). Viktor Åströms nya hotellritning hade också drag från hans eget ursprungliga förslag, men det var inte utan debatt som det antogs vid ett stormigt stadsfullmäktigemöte i januari 1903. Kostnaderna hade då åter passerat de 200.000 kronorna och ändå ingick inte inlösen av tomter, schaktning, elinstallationer, inredning med mera. Förslaget gick ändå igenom med 13 röster för och 8 emot. Oppositionen framhöll att det visserligen behövdes fler resanderum och en ny festivitetssal, men att förslaget handlade om ett skrytbygge som knappast skulle komma stadens befolkning till gagn. Hellre vattenledningar I Norrbottens-Posten beskrevs också hur förslaget gick tvärtemot folkets vilja och många föredrog att i stället lägga pengarna på att dra välbehövliga vattenledningar. De som var emot hotellet överklagade ända upp till högsta instans, men fick avslag. Hotellet kunde därmed börja byggas - och slutnotan stannade till sist på 325.245 kronor ... Byggnadsstilen beskrivs som jugend med nybarockinslag. Jugenddetaljerna har dock i takt med ombyggnationer tonats ned. När hotellet till sist kunde öppna upp sina portar och bjuda in ett 70-tal specialinbjudna gäster till en gåsamiddag den 10 november 1906 var det ännu inte riktigt färdigt invändigt. Kritiserad rivning I en notis i Norrbottens-Kuriren kunde man läsa: "Det nya stadshotellet i Piteå öppnar på lördagen sina portar för allmänheten. Hotellvåningarna äro nu i det närmaste färdiga, äfvensom matsalarna och de mindre kaférummen samt biljardrummet. Fästvåningen återigen och stora kaféet hålla som bäst på att inredas. Vidare återstå en del kompletterings- och målningsarbeten lite här och hvar i huset." Den formella invigningen skedde därför den 12 februari 1907, med supé och dans till klockan 03.00 på natten. Därefter har stadshotellet genomgått flera förändringar genom åren, bland annat i samband med moderniseringarna 1954 och ombyggnaden 1982 då stadshotellets festivitetssal gjordes om till 26 hotellrum i två våningar. Rivningen av festivitetssalen kritiserades starkt av den politiska oppositionen och avstyrktes av såväl kulturnämnden som länsantikvarien, men genomdrevs trots det av den socialdemokratiska majoriteten. De ursprungliga 25 resanderummen uppgår i dag till 103 och hotellet arrenderas sedan ett antal år ut av Piteå kommun till Patrik och Linda Attini.