Ibland, när man som recensent ska läsa på i förväg om den akt man snart ska bedöma, kan det hända att man snubblar fel i Wikipediadjungeln. Kanske är bandet i fråga uppkallat efter till exempel någon form av ansiktsbehåring, vars encyklopediartikel innehåller en hel del intressanta fakta. Visste ni till exempel att kända svenska exponenter av mustaschen som koncept inkluderar Gustav den femte, Håkan Juholt och Christer Pettersson?
Vad jag lite ängsligt försöker säga är att jag, i det här fallet, fick ut betydligt mer nöje av att spontangoogla hårväxt än att se Mustasch avsluta PDOLs fredagskväll på stora scenen. Rockgruppen gör väl, antar jag, inte mindre än vad som förväntas av dem – med sina självupptagna gitarrsolon och hotfulla texter – men då Ralf Gyllenhammar om och om igen pekar ut över publiken medan hans högra hand ständigt hamrar på en dovt distad e-sträng, ser jag bara en förutsägbar hårdrockspastisch.
Denna åsikt är såklart bara ett skeptiskt, armarna-i-kors-iakttagande från sidan av scenen – och förmodligen är spektaklet betydligt trevligare för den som befinner sig mitt i publikhavet, entusiastiskt viftande med djävulstecknande händer. Men om man som jag hör till de som lite hemligt önskar att man snarare befann sig på den annalkande Pride-galan i Stockholm just nu, då är Mustaschs råmaskulina scenshow rätt svår att uthärda.