Strax efter midnatt kommer arbetspassets första larm. Från avslappnat småprat efter kvällsmaten befinner sig skiftlag två, Räddningstjänsten i Piteå, i fullt ställ på väg ut i bilarna. Den som vill besegra klockan måste vara förberedd – in i minsta detalj.
Vi spolar tillbaka några timmar.
När klockan närmar sig sex sitter de i rummet som kallas "bodegan". Skiftlag två består av Daniel Grönlund, Erik Åkerlund, Mikael Wikström, Jonas Örjestad, insatschef Ulf Ananiasen och ställföreträdande insatschef Lars Andersson.
Räddningstjänsten har i regel fasta arbetslag.
– Det blir som en familj. Man märker snabbt hur en arbetskamrat mår. Vi försöker bygga trygghet i stationsarbetet för att kunna vara trygga på olyckor eller bränder. Då behöver man inte alltid säga så mycket. En nick eller en blick kan räcka för att man ska förstå, säger Lars Andersson.
Kontrollerar fordon
Brandmännen inleder passet med att gå igenom fordon och utrustning.
På stationen finns kompetenser som de anställda tagit med sig in i yrket. Fastighets- och materialunderhåll, snickeri, bilreparationer, pedagogik, träningslära, massage och krishantering. Brandmännen sköter även snöskottningen.
Stationen är på sätt och vis ett självförsörjande system.
– Jo, det är lite "själv är bäste dräng", säger Lars Andersson.
Gruppen retar sig på föreställningen att brandmän spelar innebandy och fikar sig igenom tillvaron.
– Många undrar vad vi gör när det inte är larm. Men det finns alltid mycket att göra, säger Mikael Wikström.
Intern och extern utbildning, till exempel på skolor, övningar samt fysisk träning står på schemat. I skarpt läge – på brand eller olycksplats – ska agerandet sitta i ryggmärgen.
Skoterolycka
Lars Andersson berättar om kvällens övning: en skoterolycka med en person medvetslös. Räddningstjänsten ska se till att luftvägarna är fria och snabbt hejda nedkylningen. Eventuella skallskador ingår i scenariot.
– Vi är oftast före ambulansen och sätter igång något som sjukvårdspersonalen tar över. Hypotermin, nedkylningen, har oftast börjat när vi kommer. Personen kan ha legat i en timme innan någon passerat och slagit larm, säger Lars Andersson.
Kurirens reporter är figurant under övningen.
Nacken stabiliseras och kroppen fixeras på en spineboard, ryggbräda. Den drabbade ligger ofta på brädan tills dess att akutpersonalen på sjukhuset konstaterat eller uteslutit ryggskada.
Krishantering
Efter avslutad övning är det dags för fysträning.
Lars Andersson och Erik Åkerlund lyfter skrot. Mellan seten delar de erfarenheter från jobbet. De pratar om hur man hanterar tankar och känslor efter en insats.
När Andersson gick in i yrket 1995 var krishantering ett tämligen okänt begrepp i kåren.
– Mitt första larm var en personbil som hamnat under en lastbil. Det tog lång tid innan jag hämtade mig efter det, säger han.
Vad fick dig att fortsätta?
– Bra fråga. Då tänkte jag: vad är det här? Klarar jag detta? Sedan gick det ett tag. När hjärnan började fungera tänkte jag att någon nytta gjorde jag faktiskt därute. Vi hjälpte ju lastbilschauffören, den stackars killen. Men det var svårt, jag sov dåligt de första nätterna, säger han och fortsätter:
– Nu har jag hunnit gå några varv med olika händelser. Jag menar inte att jag är avtrubbad, men det är lättare att hantera. Är man avtrubbad så är man på fel ställe. Vi jobbar med människor, säger han.
I dag driver Lars Andersson krishanteringen på stationen. Intresset föddes någonstans där, efter insatsen vid lastbilen.
Nu går larmet
Efter träningen steker Lars Andersson hamburgare, några andra tar fram matlådor.
Småpratet framför tv:n pendlar mellan skämt, småtjafs och existentiella funderingar.
När klockan passerat tolv har Jonas Örjestad, en av dem som brukar lägga sig tidigast, gått i säng. Strax därpå tänds taklampan i det lilla kyffet. Samtidigt blinkar det rött i taket hos gänget i tv-rummet.
Mindre än 90 sekunder senare rullar bilarna ut ur hallen.
Vad som hänt? Automatlarm på SCA, en sprinkler som krossats av en bräda.
Efter någon kilometer får insatsledaren ett telefonsamtal och bilarna återvänder till stationen.