Med glädje bygger man musik

Tonträff
Lill Lindfors, Hector Bingert, Claes Crona trio
Norrmalmia
Fredag 4/7-03

PITEÅ2003-07-07 06:30
Rolf Nilsén
Ett avspänt sväng i ett, åtminstone bitvis, sofistikerat bossa-tempo. Med täta besök i The Great American Songbook och ett leende som torde ha knockat även den mest svårflörtade av publikkonstellationer.<br>Men nu var ju knappast den publik som sålde ut Norrmalmia i fredags kväll; cirka 650 stycken, så särskilt svårflörtad av sig.<br>De hade kommit för att få en musikalisk högtidsstund med Lill Lindfors, tenorsaxofonisten Hector Bingert och Claes Cronas jazziga trio.<br>Och de fick den högtidsstunden. Med bred marginal också.<br>Lill lekte med jazzstandards som Just In Time, I Got You Under My Skin och I Gonna Sit Right Down and Write Myself A Letter, drog sig till minnes hur det var att som 14-åring sångdebutera officiellt med Goody Goody (fasansfullt), berättade skoldansminnen om låga gymnastiksalsbänkar och pinsamt kortvuxna danskavaljerer (lika fasansfullt det) samt fick verkligen publiken att känna sig delaktig i den närmast helt informella mysstämning som hon trollade ihop.<br>Hon sjöng så fint om Miss Anita O´Day som sjöng Honeysuckle Rose och hon klev in i en fullständigt hudlös Cheek To Cheek. Och hon lotsade oss försiktigt genom All min längtan, kringelikrokade med oss genom den svenska översättningen av John Lewis Django; som också innehöll stilfullt pianoglimmer från Claes Crona och sedan kom Hector Bingert in på scenen. Och träffade oss alla med argentinsk tenorsaxglöd, i Antonio Carlos Jobims Desafinado.<br>Och...så där höll det liksom på. Det var bastuhett i lokalen och publiken satt och fläktade sig med pappersservetterna. Samt gungade obekymrat med i all den härliga musiken som utportionerades från scenen.<br>Lill Lindfors befann sig i toppform, sjöng och skämtade och och yttrade tankfullheter som ?längtan är framtidens finaste minne ? man minns hur det en gång ska bli?.<br>Och så log hon mot oss, där vi satt vid långborden. Just så där fint som bara Lill Lindfors kan le.<br>Hector Bingert fällde oss med ett solo i My Man och apropå karlar så berättade Lill, lite lagom flickfnittrigt, om sådana och gav oss sedan Cry Me A River. I en version som fick Julie Londons att blekna.<br>Lite senare fick hon publiken att vara med och sjunga i både Vinden drar och Vem kan segla förutan vind.<br>Och som hon själv så pedagogiskt har påpekat ska ju ?musik byggas utav glädje?. Men även av lite vemod och många känslor. Och det var ju några av de senare som hon demonstrerade i den så vackert marmorerade Paint Your Pretty Picture In A Song, som hon tillägnade några av de vänner och kolleger till henne som nu förenat sig för The Great Gig In the Sky: Jan Johansson, Roffe Ericsson, Sture Nordin, Egil Johansen, Sture Åkerberg, med flera.<br>Vi som satt i publiken och fläktade oss med pappersservetter, kunde ju knappast önska oss så mycket mera efter detta.<br>Det hade ju enbart varit orimligt.<br>
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!