Maximum med flera imponerande nummer

I programmet till Cirkus Maximums aktuella föreställning Bravissimo står det att det är den 28:e i ordningen och riktigt så många har jag väl inte sett men - en hel del av Maximums årligen återkommande föreställningar har det ju i alla fall blivit. Förr i tiden var det ju alltid Cirkus Scott som var den stora attraktionen. Men i den mån de ännu existerar, så förlägger de aldrig några av sina turnéer norrut. Jag hann vara med och prata cirkus med såväl Käte Bronett, som hennes son Francois och dennes söner Henry och Robert. Mina första cirkusföreställningar såg jag omkring 1960, i det jättelika tält som placerades intill Lulsundskanalen, i Luleå. Då var det fortfarande tillåtet med lejon, tigrar, björnar och apor, men snart blev det förbud mot att ha de djuren på cirkus i Sverige. Numera är det rätt glest med djur på cirkus. Maximum har en trio saktmodiga afrikanska elefanter som tålmodigt lufsar runt i manegen, ett par fridfullt lekfulla sjölejon, några hästar, kameler, lamadjur, watusi, samt en indisk zebu och en highland cattle. Samtliga dessa (utom sjölejonen) dresseras av den ständigt mycket korrekte Anton Frank, vars försiktiga snärtviftande man förvisso känner igen från åtskilliga gånger förr. För hans del är det frågan om respekt och kärlek, mot djuren. Ingenting annat. En annan alltid lika korrekt person hos Maximum är den uppenbarligen helt tidlöse direktören Bengt Källquist, som i år kan presentera ett flott och några timmar omfattande program. Innehållande ett antal väldigt imponerande nummer. Som både han och hela cirkusen kan känna stor stolthet över. Omkring tusen personer vid länspremiären i Piteå i lördags höll på att samfällt tappa sina huvuden bakåt, för att följa - och hisna över - det spektakulärt avancerade och djupatletiska luftaktobatnummer som beslutsamt genomfördes av Vicky & Pablo Garcia. De gjorde entré i något som i alla fall liknade en rymdkapsel, som hissades högt upp i tälttaket och som de sedan tog sig ut ur. Därefter hängde och slängde de sig ungefär hur obesvärat som helst i luften, från denna rymdkapsel. Givetvis alltid med fullständigt exakt kontroll över alla muskler och rörelser; sina egna och partnerns. Annars går det åt helvete. Men när Vicky Garcia virvlade runt i hög hastighet genom att enbart hålla sig fast i ett betsel fastsatt i munnen, kopplat till en lång lina - då tittade inte jag. Där handlade det, förmodligen, om osannolikt starka tänder och käkmuskler också. Eller om en direkt samarbetsvillig och pålitlig tandläkare. Inte direkt överraskande har denna luftburna duo belönats vid årets upplaga av cirkusfestivalen i Monte Carlo. Med accelererande gubbjävels-status har jag kommit att få en respekt för höjder, som jag rätt mycket struntade i när jag var yngre. Och därför både imponeras och fascineras jag av luftakrobatik- och trapetsnummer. Svårt och mycket. Kvartetten Messoudi, far och tre söner (undrar just om de egentligen hade något att säga till om angående sina respektive yrkesval?), befann sig inte så högt uppe i luften. Men när de byggde ihop sig till en kroppsligen disciplinerad mänsklig attrapp och fullständigt obesvärade slängde och klättrade omkring på och med varandra, då handlade det återigen främst om en sak: muskelkontroll + styrka samt träning, träning, träning, med mera i den stilen. I all förmodad oändlighet. Paolo Kaisers dynamiska hopp och saltomortaler misslyckades inledningsvis (eller var det månne bara show off?) för att sedan lyckas i tredje försöket. Alldeles lagom spektakulärt. Vinicki Smaha var tre unga jonglörer som höll ett stort gäng ringar och käglor i luften och lyckades framgångsrikt med att se ut som om det inte alls var något särskilt med det. Och paret Soudartchikov sprättade runt i virvlar och bytte kläder så ofattbart skallerormssnabbt - och egentligen framför våra ögon och ändå såg vi det inte - att det kändes lätt jobbigt att inte alls kunna registrera det. Otroligt charmerande var det i alla fall; ett riktigt gammaldags klassiskt cirkusnummer. Ingo Stiebner såg ut att vara allra bästa kompis med de två till synes förnöjsamma sjölejonen Cecil & Lola, som rutinerat lekte med en gul boll, lika rutinerat fångade framkastade ringar samt arvoderas med fiskar som de också vant fångade (rutinerat) i luften. Och clownbröderna Yann och Hector Rossi, som även de belönades i Monte Carlo i år, framträdde under namnet Les Rossyan och var varken så påfrestande jobbiga eller närmast demoniskt hotfulla som fallet kan vara med alltför många clowner. I stället var de närmast jovialiska. Vilket var fungerande effektivt, det också. I pausen lyftes förväntansfulla barn, i storlek från små juniorer till närmast tonåriga seniorer, upp på aristokratiska kameler och lätt likgiltiga hästar och skumpade sedan runt i manegen några varv. Efter föreställningens slut krattades manegen, som förberedelse för nästa föreställning. I kväll är Circus Maximum i Boden, tisdag-onsdag i Luleå och avslutar sedan länsbesöket i Älvsbyn, på torsdag. Med vederbörliga aromer av sågspån och drivor av sockervadd samt små ivrigt blinkande leksakstingestar som kring-rekvisita säkerställde sig i alla fall årets Cirkus Maximum som en högst relevant upplevelse. Garanteras livligt, av undertecknad.