Linda blåser liv i glashyttan
Det kommer inte att gå. Det går inte att leva på hantverk i Piteå.Så sa många när hon startade. Men det gick.I över två år har Linda Isaksson drivit sin glashytta på Furunäset i Piteå som hon startade mer eller mindre av en slump.
- Jag gillar egentligen inte att jobba på sommaren men på vintern då trivs jag, säger Linda Isaksson och tycker ändå att en sval dag som denna är okej.
Hon är 28 år och utbildad glasblåsare efter några år i Orrefors i glasriket Småland. Nu är hon tillbaka i Piteå där hon är född och uppvuxen och numera har familj. Att hon kom tillbaka är kanske mer en slump. En nerlagd hytta i Kalix gjorde det möjligt att köpa utrustningen billigt och starta företaget
Snabba beslut
- "Hördudu, ska du köpa min utrustning och alla ugnar för 150.000 kronor?". Efter tio minuter hade jag bestämt mig. Skulle jag köpa allting nytt i dag kanske det skulle ha kostat en miljon, berättar Linda om erbjudandet för några år sedan.
Då var hon färdig glasblåsare och arbetade som lärling på en glashytta i Eskilstuna. Att hon skulle arbeta med varmt glas var kanske inte en självklarhet från början. Gravering var hennes starkaste sida men hon tjatade sig till en plats på glasblåsarkursen, berättar hon vid det rejäla köksbordet med perstorpsplatta bakom glasstudion. Den ligger på Furunäset i det gamla huset som en gång för länge sedan byggdes till bryggeri.
Det är här vid köksbordet hon sitter och graverar och signerar sitt glas, men den största delen av tiden tillbringar hon i hyttan där hon också har försäljning av sitt hantverk.
- Jag köpte maskinerna och sedan gick jag en starta eget-kurs. Det gick ju bra och sen dess lever jag på det, säger hon och går ut i hyttan för att ta emot en kund som ska få blåsa sitt eget glas.
Egen design
Hon tar på skyddsglasögon och en avklippt strumpa på vänsterarmen för att inte bränna sig.
Blåsningen är bara en del av arbetet. Många av hennes alster är figurer och dekorationer av olika slag.
Hon tar en glasklump från den stora ugnen. Blåser lite grann och formar och blåser lite till, kyler ner den, formar med en tång och värmer igen.
Figuren hon gör ska ha armar så hon klipper till och drar i ändarna. När figuren är klar klipper hon loss glasklumpen från pipan som den ihåliga järnstången kallas.
"Livslust" heter figuren som hon gjort till sitt eget kännetecken. En figur som sträcker armarna i luften i ren glädje.
Färgerna och storleken varierar. Ibland med rutmönster på magen, ibland med en silverfilm som nästan löses upp av värmen under processen och bildar silversmulor i glaset.
- Många har problem med antingen produktionen eller designen eftersom de är bra på det ena eller det andra. Och det är otroligt svårt att vara unik. Tittar man på glasblåsarmuseet i Växjö kan man ge sig sjutton på att det man nyss gjort gjordes på 1400-talet. Och när någon gjort något säljbart så hakar genast någon annan på, säger hon.
En annan svårighet är att det är ett tungt jobb. Nacke och axlar tar stryk. Ett yrke med gamla metoder och människor som inte är lika vältränade som de var förr, enligt Linda.
Gillar inte lera
Att det inte blev keramik i stället efter bildestetiska programmet på Strömbackaskolan i Piteå är inte så konstigt.
- Jag tycker inte om lera. Glas är snabbt, det går snabbt från tanke till färdig produkt och jag kan styra hur det ska se ut i färdigt skick. Och man ska vara fingerfärdig för att jobba med glas. Det går så snabbt, men man behöver inte starka lungor.
Så jobbar vi med nyheter