Estetiskt och musikaliskt är det lika konsekventa som vanligt. Nya skivan Lex Hives verkar närmast vara ett naturligt stopp på deras ödesbestämda rockväg. Howlin Pelle är lika charmigt megaloman som vanligt men det är ändå något som dör i mig när han för tusende gången skriker mina damer och herrar och får ett svagt gensvar.
Publiken verkar också ha slagit av hjärnan ett tag, de dansar kycklingdansen och klättrar på varandras ryggar istället för att lyssna ordentligt på Howlin Pelles domderande.
Men det krävs bara nån gammal klassiker som Walk idiot Walk, Die Alright och Hate to say I told you so så är de på banan igen. De nya låtarna har inte riktigt satt sig hos publiken än men Go right ahead, Wait a minute eller Patrolling days har stor potential att bli kommande Hives-klassiker. Den som är ointresserad av garagerock kan alltid stå på avstånd och beundra precisionen. Mickar som kastas i stora bågar och fångas precis i rätt stund, gitarrsvingadet, de små ninjorna som spelar tamburin och de snygga synkroniserade hoppen.
Roligast har jag ändå när de spelar punkiga No pun intended. Till sist kör de det gamla Ebbot-tricket: Ber alla sätta sig ner på marken. Och det gör de flesta. Pelle Almqvist håller fortfarande i taktpinnen även om han behöver dirigera tydligare än vanligt.
Lika konsekventa som vanligt
Börjar the Hives bli gamla? För att tala med Pelle Almqvist själv: Är långt hår en populär hårdrocksfrisyr?? Svaret på båda frågorna blir: Ja. Men ingenting har egentligen blivit sämre med The Hives liveshow.
Foto:
Så jobbar vi med nyheter