Videon är inte längre tillgänglig
Bettan har lagt hattarna på hyllan och vi tar reda på vem kvinnan bakom showen är.
Hon berättar om den nya kärleken till kyrkstugerummet, om den osäkra kvinnan bakom hatten och om den stora tryggheten i sambon Bosse.
Bettan möter upp i dörren med ett varmt handslag, en färgstark hatt på huvudet och en ursäkt för att hon är lite krasslig. Trots att Elisabeth Berglund, som Bettan egentligen heter, har slutat turnera med sin hattshow ber vi henne att framföra ett nummer eller två för vår skull. Vi har tidigare bara läst om och hört talas om hattshowen och vet att den bjuder på en mix av humor och allvar, att den innehåller många hattbyten, sånger och berättelser och att Bettan i flera år turnerat runt på äldreboenden och föreningar.
Bettan kilar in i hattrummet för att byta om och sambon Bosse skrockar förnöjsamt vid köksbordet medan vi väntar på showen.
Bosse är den som genom åren varit allt ifrån Bettans chaufför till allt-i-allo-fixare, moraliskt stöd, birollsinnehavare och - framför allt livskamrat.
– Hon betyder allt för mig. Vi träffades på dans för 30 år sedan, det var två år efter att jag blivit ensam pappa till tre barn. Man säger att tiden läker alla sår och det kanske den gör, men ärren finns alltid kvar.
Bosse berättar om en julafton som skulle förändra hans liv för alltid. Det var då hans 45-åriga fru fick diagnosen bukspottkörtelcancer, det var då de fick veta att hennes liv inte gick att rädda.
– Två månader senare dog hon och vår yngste son var bara tolv och ett halvt år. Jag försökte göra allt för att fylla tomrummet efter henne. Jag vet inte hur många bulldegar jag slängt när jag haft alltför varmt degspad.
Livet fick ännu en ny vändning när Bettan kom in i hans liv. Hon var förskolläraren som hade några kraschade förhållanden bakom sig, som sörjde att det aldrig hade blivit några egna barn men som med glädje tog till sig Bosses barn, även om det till en början inte var alldeles lätt att ta plats i en familj som sargats av en plötslig och chockartad förlust och sorg.
Med tiden har Bettan fått en självklar plats i familjen som, enligt Bettan, är den bästa i världen. Hon betraktar barnen, barnbarnen och barnbarnsbarnen som sina egna även om hon kallar sig Bettan. Aldrig mamma. ”För de har ju redan en mamma och jag kan aldrig ta hennes plats, men jag kan vara deras bästa Bettan.”
Bosse och Bettan har berikat varandras liv på många sätt och det tycks vara Bettan som är den ständiga idésprutan. Under sin yrkesverksamma tid var hon en engagerad förskollärare som kunde genomföra många av sina idéer tack vare Bosse.
– Jag minns när Bettan, i samband med ett projekt för utelek och rörelse, ville att jag skulle bygga balansbommar åt barnen. För att alla skulle kunna delta på lika villkor byggde jag en rad olika bredder och det var ett projekt som intresserade andra förskolor också. Jag minns att Bettan till och med tog emot studiebesök från Skellefteå.
En människa som brinner kan många gånger brinna för intensivt för sitt eget bästa och det var vad som hände med Bettan. Hon ställde ständigt höga krav på sig själv och när hon började jobba med förskoleklasser i skolans värld kände hon sig otillräcklig. Hon tyckte att alla andra var så duktiga och själv kunde hon ingenting och kraschade in i väggen med ett brak.
Några tunga år följde. Flera gånger försökte Bettan komma tillbaka till yrkeslivet men det var försent. Det var när hon börjat ta sig över vattenytan igen som idén om hattshowen bit för bit föddes. Någonstans skulle ju Bettans kreativitet ta vägen.
Loppisräv hade hon alltid varit och fascinationen för hattar fanns där sedan länge ...
Iklädd en dramatisk look i svart, med cape och tillhörande hatt, gör Bettan entré, harklar sig och ursäktar än en gång sin förkylning.
– Jag ska bara deklamera texten, min röst bär inte för sång, säger hon och kör igång.
”Snurra min jord ...”
Men Bettan kan inte låta bli att sjunga trots ömmande hals och dansar vant omkring i rummet medan vi fascinerat följer showen. Kvickt byter hon om igen för att framföra det egenhändigt skrivna numret ”Anna Anka söker assistent”, ett genialiskt dråpligt nummer, inspirerat av tv-programmet med samma namn om bonnaflickan från Piteå som åker till stora världen för att söka jobb hos Hollywoodfrun.
vi följer Bettan till hattrummet där mängder av hattar är upphängda på flera tvättlinor. Nästan alla har en egen story och den börjar på ett loppisbord.
– Jag köper alltid billiga secondhandhattar och sedan gör jag om dem med paljetter, fjädrar och annat som finns till hands. Jag vet faktiskt inte hur många hattar jag har, säger Bettan och visar oss de finaste som är en del av inredningen i hemmet.
Där finns en hög hatt som hon köpt på den välbesökta loppisen i badhusparken, hennes pappas gamla sångarmössa och en svart hatt med sorgedok.
– Den tvekade jag först att köpa eftersom den var för dyr. Jag köper ju bara billiga hattar men kunde bara inte släppa tanken på hatten och konsulterade – vid 66 års ålder – min mamma. Hon tyckte att jag skulle köpa hatten och senare fick jag veta att jag gjort ett riktigt fynd. En modist som fick se den konstaterade att det var ett fantastiskt hantverk.
Mamma har alltid varit en viktig person i Bettans liv. Det var hon som stod för Bettans lyckliga barndom, det är hon som stått vid Bettans sida när livet inte behandlat henne snällt och det var tack vare mamma som Bettan blev ägare till kyrkstugerummet som betyder så mycket för henne.
– Jag har alltid drömt om att äga ett kyrkrum men när mammas och min gemensamma tandsköterska ringde och sa att hon hade ett kyrkstugerum till salu sa jag ändå nej.
Bettan förklarar att hon visste att Bosse inte var intresserad och hon var i behov av Bosses hjälp för att klara av att rusta och hålla efter ett kyrkstugerum. Trots allt kunde hon inte motstå att åka och titta. Med sig hade hon Bosse och mamma. Under besöket rullades en historia upp som gjorde det omöjligt för Bettan att tacka nej. Det visade sig att rummet låg vägg i vägg med det rum som mammans fosterföräldrar ägt en gång i tiden.
– Min mormor dog när mamma var på sitt sjätte år och då fick mamma flytta till ett fosterhem. Strax efter bytet av hem fick mamma och hennes fostermor, under ett kyrkobesök, beskedet att fosterfadern låg svårt sjuk på kökssoffan i kyrkstugerummet.
När de kom fram hade fosterfadern dött och trots att Bettans mamma bara var fem år stod minnet klart:
– Hon hade gråtit över att hon först mist sin mor och nu sin nye far och sprungit in i grannrummet - alltså det som var till salu. Här hade hon blivit tröstad med en sockerbit. Efter att mamma berättat det kände både jag och Bosse att det var meningen att jag skulle äga rummet och nu är kyrkstugan det dyrbaraste jag har.
Bettan berättar att hon tillbringar så mycket tid som möjligt i sitt kyrkrum. Rummet är inrett med möbler och prylar från släkten men förstås också med loppisfynd. Hon och Bosse åker regelbundet på sina loppisrundor och Kupan i Piteå har blivit nästan som ett andra hem för dem. Här träffar de människor som genom åren blivit goda vänner och ännu fler som de hejar och småpratar med.
Det är Bettan som scannar igenom loppisrummets utbud, Bosse är smakråd, sällskap och, som alltid; det stora stödet i livet.
– Utan Bosse hade det aldrig gått, säger Bettan och det är ett mantra som återkommit under de timmar vi tillbringat tillsammans.
Bosse ler som vanligt och säger att han slutat fråga vad Bettan ska med grejerna till för han vet att Bettan redan när hon ser en pryl har en idé om hur den ska användas.
– Ett liv med Bettan blir aldrig tråkigt, konstaterar Bosse och plirar med ögonen.