De år jag har besökt Göteborgsfestivalen har nämligen några av de allra mest oförglömliga konsertupplevelserna ägt rum i den nära festivalområdet belägna Annedalskyrkan, och det faktum att PDOL i år valt att involvera konserter i stadskyrkan i sitt program kom därför som en positiv överraskning.
Piteå kyrka har i och för sig inte en akustik som kan mäta sig med den i Annedal, men effekten blir ändå någorlunda densamma, och när så sångerska Camela Leierth intar Kyrkscenen följer en oundvikligt mysig stund. Hennes låtmaterial är av varierande kvalitet, men covern på Kate Bushs This woman’s work är imponerande väl framförd i och med stycket Sugar devil, om hennes egen kamp mot ätstörningar, lyckas Leierth göra något riktigt personligt och, tja, bra.
Camela Leierth har i ultrarapid kämpat sig upp inom musikbranschen sedan tonåren och det kan inte ha varit lätt för henne, vill jag gissa, att skaffa sig någon artistisk trovärdighet. Till saken hör nämligen att Leierth är alldeles omänskligt vacker och började göra modelljobb redan som femtonåring. Såhär tjugo år senare kan jag mycket väl tänka mig att det fortfarande är lite av ett hinder om man vill framstå som en seriös singer/songwriter.
Men varför inte, egentligen? Det funkade ju för Dolly Parton – vilket faktiskt inte är den enda likheten de två emellan. Och den kommentaren är absolut inte menad som något sorts innuendo, utan snarare ett uppskattande av hennes röstkapacitet.