I efterhand har Jonna Göransson, 22, förstått att hennes tvångssyndrom började redan i åttaårsåldern, när hon inte vågade äta. Hon var rädd för att kvävas.
– En bekant till familjen dog och det satte igång många tankar om döden. Det var så det började, säger Jonna och berättar att sjukdomen tog ordentlig fart när hon i 14-årsåldern fick se sin mamma drabbas av en stroke.
För att avvärja inbillade katastrofer – som att mamman skulle dö, att det skulle börja brinna eller inträffa en svår olycka – tvingade Jonnas demoner henne att räkna steg, gå i ett visst mönster mellan rummen i huset, tända och släcka lamporna tre gånger och dutta med tåspetsarna på vissa bestämda punkter.
– Men värst av allt var allt tvättande av mig själv, av kläderna och hemmet, säger Jonna och berättar att tvagningsprocedurerna blev mer och mer bisarra och kunde ta henne tre timmar efter en skoldag.
Till slut klarade Jonna inte längre av att gå till skolan. Hon kunde inte ens ta i ett dörrhandtag och familjen fick inte ta hem gäster.
– Mitt liv detaljstyrdes av ångestladdade tankar och handlingar. Det tillkom nya saker hela tiden och tvångsprocedurerna blev så många, så utdragna och tidskrävande att de upptog dygnets alla timmar. I efterhand förstår jag vilket lidande det också var för mina föräldrar och min syster.
Jonna fick diagnosen tvångssyndrom (OCD) i 14-årsåldern och har i många år haft regelbunden kontakt med psykiatrin. Hon har prövat en mängd olika mediciner men säger att det var tiden på HVB-hemmet, OCD-centret i Uppsala, som blev hennes räddning.
– Under mina fem månader där exponerades jag för att jag var rädd för. Jag fick exempelvis gå barfota på smutsiga golv, rota i sopor och borsta håret med en smutsig borste. Det framkallade äckelkänslor, ångest och rädsla hos mig men nu fick jag verktyg för att bemästra känslorna, säger Jonna, som fick ett nytt liv när hon kom hem till Piteå igen för ett och ett halvt år sedan.
Nu bor hon i egen lägenhet, pluggar in gymnasiet, har skaffat katter och har till och med rest till Island alldeles själv!
– Det liv jag lever nu går inte ens att jämföra med det liv jag levde förut. Visst var behandlingen jobbig, men det var värt allt! Jag vill gärna berätta min historia för att andra drabbade ska se att det finns en väg ut ur psykisk sjukdom. Många bär på symtom i olika grad. Om de som skäms – och lider i det tysta – ser att jag, som var riktigt sjuk, kunde bli frisk så väcker det förhoppningsvis hoppet även hos dem.