Namnet är vackert ristat i gravstenen som tillverkats av hennes bror.
Sara Wikberg, 20/8 1985 – 3/9 2014.
Samma namn står skrivet i svart text på de vita standardiserade A4-ark som skickas mellan landstinget och Inspektionen för vård och omsorg, IVO. Sorterade i kategorin lex Maria-anmälda självmord.
Formulär som fylls i för att spåra brister i sjukvården.
Inga-Britt Sandström redogör för dagen, den 31 augusti 2014, då allt gick åt helvete.
– Vi har bestämt att jag ska besöka Sara på eftermiddagen. Sedan ringer hon och säger att hon inte orkar leva längre, hon tänker hoppa ut genom fönstret. Senare pratar hon in ett meddelande om att hon tagit tabletter.
När Inga-Britt Sandström kommer till sjukhuset är Sara vid medvetande, efter en första magpumpning.
Då uttalas orden som blir ett eko i sorgen.
”Jag vill inte dö, mamma. Jag älskar dig”.
Den kombination läkemedel Sara tagit ger allvarliga leverskador. Tillståndet försämras snabbt, hon behandlas i respirator.
Läkarna i Piteå coachas av ett leverteam vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg. Det är inte möjligt med levertransplantation, förloppet går för fort.
Efter tre dagar av intensivvård fattas det svåra beslutet.
– Då stänger de av maskinen.
Scenariot som länge varit familjens värsta mardröm är ett faktum.
– Jag har sagt att hon överlever inte sin 30-årsdag om det inte blir någon förändring, säger Inga-Britt Sandström.
Kort efter Saras död skriver Piteå-Tidningen om fallet. Det uppstår en debatt där röster höjs för mer resurser till psykiatrin.
– Vi vill prata om Sara, det är vad vi kan ge henne. Hon skrek men fick inte hjälp. Och mamma, hon har kämpat så förskräckligt. Kan vi hindra att andra går samma öde till mötes så är det en upprättelse för Sara, säger Jennie Vikberg.
Det finns ett före och ett efter det rasande förlopp som ledde till Saras död.
Familjen vårdar minnet av en älskad dotter, ett syskon, en sjuksköterskestudent med framtidsplaner. En ung kvinna som blev utbränd och deprimerad.
Sjukvården känner Sara som en svårbehandlad, utåtagerande patient med dubbeldiagnoser.
– Från början var hon en fungerande människa, men på slutet. Vad var det de sa? Komplicerad, ingen lätt patient. De sa att de inte kan hjälpa ”de här tjejerna”. Men det hade absolut gått att hjälpa Sara från början. Hon hade inte behövt må så där dåligt eller kosta samhället så mycket pengar, säger Jennie Vikberg.
Sara har första sin kontakt med vuxenpsykiatrin 2008.
– Hon ville bli utredd, men det blev mediciner.
Efter att ha varit patient på affektiva mottagningen i Öjebyn vårdas hon på psykiatrins avdelning 25, Piteå älvdals sjukhus.
Sara får bland annat ångestdämpande bensodiazepiner. Beroendeframkallande läkemedel som kräver särskild vaksamhet.
– Det barkade iväg totalt med medicineringen. På en helg kunde hon använda en tvåveckorsdos men ringa och få mer. Hon mådde så dåligt och började med droger från gatan. Det gjorde hon inte före medicinerna från psykiatrin, säger Jennie Vikberg.
Sjukvården tar inte tag i det eskalerande missbruk som är alldeles uppenbart för familjen.
– Mamma sa flera gånger att Sara missbrukade droger, säger Jennie Vikberg.
För att ha råd med drogen spice säljer Sara läkemedel på gatan.
När Inga-Britt Sandström 2013 slår larm till Socialstyrelsen minskas förskrivningen. Sara hotar en läkare för att få ut mer mediciner, vilket leder till polisanmälan.
Händelsen ställer allt på sin spets. Men mitt i infernot, när allt tycks som mörkast, kommer en vändpunkt.
Sara anses särskilt svårbehandlad och läggs i augusti 2013 in vid rättspsykiatrin i Öjebyn, med verksamhetschefen Per-Axel Karlsson som läkare. Sedan tidigare har hon diagnosen borderline, men bedöms nu även ha asperger.
Sara får den struktur hon behöver i vardagen.
– Då börjar hon äntligen må bättre, säger Jennie Vikberg.
Även i den lex Maria-anmälan som görs efter Saras död står att hon ”förbättrades högst väsentligt”.
Trots framstegen får inte Sara stanna i Öjebyn. I januari 2014 kommer beskedet som både Sara och familjen fruktat.
– Flytten gick jättesnabbt. Jag pratade med henne klockan ett, hon ville att jag skulle komma med cigaretter. Men vid tretiden ringde hon och sa att hon skulle flyttas till 25:an. Jag ringde Per-Axel som sa att det kommit någon som behövde platsen bättre, säger Inga-Britt Sandström.
Tillvaron trasas sönder igen.
Från avdelning 25 på sjukhuset slussas Sara till egen lägenhet och öppen psykiatrisk tvångsvård, ÖPT.
Totalt förödande, menar familjen.
Sara behöver ramar, hon klarar inte öppna vårdformer.
– Hon klarar inte att städa, kan inte träffa folk, inte duscha. Hon klarar ingenting, allt är misär.
Det går snabbt utför.
Sara fortsätter att missbruka och bryter mot villkoren i vårdplanen. Vilket enligt samma vårdplan är grund för att överväga ny tvångsinläggning.
– Hon var ingen enkel patient, hon var ju missbrukare. Men om hon fått rätt hjälp hade det aldrig gått så långt.
Sara läggs inte in för sluten tvångsvård igen. Det som i stället sker är att den öppna tvångsvården i augusti 2014 upphävs i kammarrätten efter att hon själv överklagat.
Men flera gånger under samma sommar vill Sara bli inlagd igen.
– Sökte hjälp? Ja, ja, det gjorde hon. Men då fanns det inte plats för henne, säger Inga-Britt Sandström.
Sista kontakten med psykiatrin har Sara två dagar innan hon tar tabletterna.
– Jag vet att hon inte ville dö.