Visst, spelglädje borde ses som en odelat positiv egenskap, men ibland blir det bara för mycket. Han är så otroligt glad över att stå där, på stora scenen under sin hemstads stolta stadsfest; han är så glad, trots att ett drygt decennium har passerat sedan han var stor i japan och han är så makalöst glad över att glatt folk vill lyssna på hans glada låtar. Och hans band – ja, de är om möjligt ännu gladare.
Under storhetstiden med The Merrymakers, ett sådant där band som lät väldigt mycket 90-tal, trots att de också lät exakt som sina idoler från brittiska invasionen, var Myhr den som lät jämförelsevis mest som John Lennon. Bandkollegan Anders Hellgren var snarare en McCartney-soundalike, men trots Maccas två-tummar-upp-och-ett-leende-attityd var Hellgren den som förde lite melankoli till soundet, medan David Myhr totalt saknade Lennons arbetarklassdeppighet. Samtliga Myhrs låtar ikväll, hämtade från den snart kommande solodebuten Soundshine, är därför, utan undantag, bara glada. I och för sig är de ganska svängigt glada, vilket ju gör det hela relativt trevligt.
Och vad vet jag, det kanske finns människor som gillar glad musik. Känner man att man tillhör en folkgrupp som inte har viss självmordsbenägenhet som musikaliskt grundkrav kan David Myhrs konsert mycket väl ha varit en uteslutande njutbar upplevelse.
Bäst är låten Nevermind, som tydligen kommer att bli den stundande fullängdarens öppningsspår. Det är dock möjligt att jag tycker det mest för att det är den låt som innehåller flest moll.