Det är svenskalektion. Eleverna, som den här dagen är få till antalet, sitter tysta förutom ett lågmält mummel som hörs emellanåt. På vänstra sidan av klassrummet, längst in till väggen sitter 19-årige David Pettersson med sin tröjhuva uppdragen över hjässan. Han är tyst. Det enda ljud som hörs från honom kommer från datortangenterna som han knappar kvickt på.
När det är lunch tar han sin tallrik och slår sig ner på ett bord där andra elever redan sitter, men han sätter sig längst ur vid kanten.
– Jag vill inte stamma framför människor jag inte känner. Det finns en viss stämning i ett flytande samtal, och börjar jag stamma kan jag förstöra den, berättar David Pettersson senare.
Redan när David var tre år upptäckte hans föräldrar att han stammade. De första åren i skolan var tuffa. Han var med om tillfällen då personer skrattade och härmade honom på grund av hans talfel. David pratade mindre och mindre och till slut blev han helt tyst förutom när en lärare frågade honom någonting. Stamningen försvann, men det gjorde också talet. Det var under den här perioden som stamningen var som värst för honom.
– Jag var tyst i flera år och då blev det till slut problem att säga ett enda ord, säger han.
Vi hoppar fram några år i tiden. David sitter i ett rum tillsammans med en grupp andra elever. De sätter sig i en cirkel och pedagogen skickar runt en fråga bland eleverna. Det blir Davids tur att svara. Först säger ingen av de andra eleverna någonting. Men ju mer David börjar stamma, desto högre skrattar de. Det blir en ond cirkel. Han blir nervös och börjar stamma än kraftigare. De andra eleverna skrattar högre. Numera är han van, det har hänt så många gånger, men det gör fortfarande ont.
Med åren tappade David tron på lärare som han inte upplevde hjälpte honom, trots att de fått information. En del gjorde det värre genom att avbryta honom och fylla i hans ord. Någon har frågat om han vill ha penna och papper för att skriva ner det han vill säga. När han redovisade muntligt fick han underkänt, bland annat för att han inte kunde hålla ögonkontakt.
Stamning kan ta sig i uttryck på olika sätt. Stamning kännetecknas av svårigheter att ta sig framåt i talet, men hur talet påverkas är individuellt. Vissa upprepar ljud, stavelser eller ord. Andra får en blockering i talet. Ibland kan en person som stammar spänna sig så mycket att hen exempelvis blundar eller öppnar munnen.
Men genom åren har det också funnits lärare som har hittat sätt att hjälpa David. Att hålla muntliga föredrag framför en mindre grupp, eller att spela in sin presentation i förväg är några exempel på hur hans skolsituation har underlättats. Även hans nuvarande körskolelärare har hittat alternativa metoder för att David ska få ut det mesta möjliga av sin lektion.
Den här dagen ska David öva på vad skyltar i trafiken betyder. Lugnt och försiktigt kör han ut från parkeringen innan han styr in på småvägarna kring Strömbacka i Piteå.
Medan David kör tar körskoleläraren kort på skyltarna som de ska prata om. Han säger till David att stanna bilen vid vägkanten innan han plockar upp surfplattan med bilderna.
Nu kan David ta den tiden han behöver för att svara på lärarens frågor, utan att behöva tänka på stamningen som kan få honom att blunda ofrivilligt.
För några år sedan kunde det ta en halvtimme för David att säga en mening. Efter högstadiet började han läsa teknikprogrammet, men han hoppade av efter ett år. Han började praktisera, och där kom vändningen. Från att vara tyst i rädsla för att bli utskrattad började han prata med människor som gav honom tid att säga det han ville ha sagt. De lyssnade. De avbröt inte. Han sökte och kom in på el- och energiprogrammet genom frikvotsansökan, en väg in för dem som blir påverkade i betygssättningen av exempelvis medicinska eller psykologiska skäl, och han tog kontakt med sin logoped som han inte träffat sen grundskolan.
Tillsammans med henne har han övat på att tolerera stamningen och de har tränat teknik för att förbättra talet. Nu vill han inte vara tyst längre.
David vill att fler ska förstå vad stamning är, och berätta om hur en utomstående kan hjälpa någon som stammar. Det finns fördomar om att personer som stammar är mer nervösa än andra, att stamning är en sjukdom eller att personen behöver hjälp att komma framåt i talet. Men att hjälpa är inte att avbryta eller fylla i ord, menar David. Det är även viktigt att hålla ögonkontakt – att bemöta den som stammar som man bemöter alla andra. David tror inte att människor handlar i illvilja, men han vill bara få sagt det han tänkte säga.
– Jag känner mig mindre som människa när någon avbryter mig, för de avbryter inte andra människor.
Nu är fokus att gå klart skolan, sedan vill han lämna Piteå. Det finns för många dåliga minnen som han förknippar med staden. Han vill börja om, få en nystart. En förhoppning han har är att föreläsa om stamning.
– Det pratas väldigt lite om stamning, det är få som berättar. Om någon får höra om de negativa erfarenheter jag upplevt så kanske fler förstår att de agerar fel, David Pettersson.