Halkiga vintersånger

Framnäs folkhögskola blev den unge Peter Matteis väg in i en professionell sångarkarriär. Redan då var målet operascenen, hans italienska pappa hade skivor med Robertino och när någon sade att han skulle bli operasångare var vägvalet i princip klart. Detta trots att det dröjde tills han var 18 år innan han såg en opera.

- Ganska skrämmande.

- Jag tänkte: Vad fan… Jag tror inte att jag såg bra sångare, men det var bra som motivation – här kanske jag kan behövas. Det här var fransk opera och jag har aldrig tyckt om fransk opera. Mozart är så konkret, jag sjunger för att jag vill ha en biskvi eller något, men den franska operan bara rullar på och det tonspråket har jag aldrig förstått mig på.

När Peter Mattei sätter i gång med instuderingen av ett nytt verk (med text) brukar han börja med musiken.

- Så att man är öppen för vad kompositören försöker uttrycka innan man vet om det är tjeckisk opera eller något annat. Sedan börjar man översätta texten och så säger man: Men gud det där visste jag ju redan, det hade jag hört i musiken! Då får man en aha-känsla och man får också in språket i ryggen.

Han har aldrig någonsin vare sig sjungit eller lyssnat på några inspelningar med en av musiklitteraturens stora sångcykler, Schuberts Winterreise. Varför har han dröjt ända tills i kväll med att ta sig an den?

- Jag ville inte börja med den för tidigt. Jag har haft en känsla av att sångerna verkar jobbiga på något sätt och jag öppnade aldrig boken förrän Lars David (Nilsson, hans pianistkollega) och jag hade bestämt att vi skulle göra den.Så jag väntade med den, ungefär som man väntar med något som är lite så där tortyraktigt.

Peter Mattei och Lars David Nilsson har hållit på med sångerna i mer än ett år. Han var förvånad när han läste texterna, som skildrar en ganska banal kärlekshistoria.

- Huvudpersonen är helt orimligt förälskad. I ena sången är han jättedeppig och i nästa är han ännu mer deppig… ryck upp dig, för helvete, klipp dig och skaffa dig ett jobb!

- Så man får nog vänta med dem tills livet har gett dig något att fylla dem med.

I nästa andetag tillägger han att det även finns ett oändligt djup i dem och att det finns mycket i musiken som han bara berört ytligt.

- Jag tyckte att det var lite svårt att ta till sig. Jag gillade det inte riktigt på en gång, det tog ett tag. Nu gillar jag det jättemycket. Få av sångerna har ett direkt språk, det är många som är skumma. Och så tänkte jag: Vad tänkte de som hörde det första gången på den tiden? Håller Schubert på att bli galen? Sångerna är halkiga, det är svårt att komma in rätt, men sedan öppnar de sig som en ros, lager på lager. Det måste vara svårt för publiken att lyssna på dem. Men det verkar finnas ett sug efter det här. På samma sätt som jag har längtat efter att börja med det här, så tror jag man längtar efter att höra något som inte är en quick fix.

Peter Mattei tvekade inte bara inför Winterreise, utan även för det vi håller på med på pressträffen inför konserten och vad det kan innebära: risken att prata sönder en föreställning.

- Jag är fruktansvärt skrockfull för det. Själva uppladdningen är en helig plats där man inte ska prata, det är så magiskt på något sätt.

Bättre då att prata om något annat, om vad som stundar efter vinterresan. Efter ett operaengagemang i mars har han ledigt resten av nästa år för att studera in Alban Bergs Wozzeck, som han gör för första gången på The Met i december.

- Det vet jag inte eftersom jag inte kan Wozzeck. Så fråga mig om ett år, eller två...

Men före Wozzeck ska alltså erfarenheterna av turnén med Winterreise dokumenteras på skiva - i månadsskiftet november-december är det tänkt att Stora salen i Studio Acusticum ska fungera som inspelningsplats.