Gömd familj hoppas än

I tre år har de gömt sig, bland annat i en kyrkstuga där det var så kallt inomhus att smöret frös till stenhårda klumpar. De har levt i tysthet, för att inte röja sig, och äldste sonen, 10-årige Vebi, har glidit in i ett apatiskt tillstånd utan att få träffa läkare på flera år. Nu drömmer de om frihet ? och om en framtid i Sverige. Det här är en berättelse om familjen Ibisevic. Om pappa Dehar, 30 år, mamma Mirsada, 28 år, och barnen Vebi, 10 år, Alabina, 7 år, och Alen, 6 år, som i dag gömmer sig i en lägenhet någonstans mellan Piteå och Luleå. I grunden är det en ganska vanlig familj, där pappa arbetade som lastbilschaufför och mamma var hemma med barnen i deras hus i Belgrad. Problemet var att de är romer, eller resandefolk, som Dehar också kallar det. ? Efter kriget gick det inte att lita på någon och serberna började hata romerna. Det var mycket bättre under Jugoslavientiden och Tito. Han ville att alla religioner skulle respekteras och att alla skulle vara som bröder och systrar, säger han. Den känslan har familjen Ibisevic inte haft efter det söndrande kriget mellan Serbien och Kosovo. ? Det kommer aldrig att bli bra för romerna, säger Mirsada, som annars mest sitter tyst under samtalet, delvis en följd av hennes mycket dåliga psykiska tillstånd. Måste sondmatas Dehar Ibisevic har samlat hela sin familj för ett besök på en vårdcentral, där äldste sonen Vebi ska undersökas och vägas. Han sitter numera i rullstol och sedan fyra månader tillbaks måste han sondmatas. Vebi är ett av de apatiska flyktingbarnen. ? Det började hemma i Belgrad. Han blev retad och misshandlad av andra barn för att vi är romer. En gång skar de honom i foten på en lekplats med något vasst föremål. De hotade att döda honom, berättar Mirsada och Dehar drar upp strumpan på sonen för att visa att märket fortfarande sitter kvar. ? Till sist ville han inte gå ut och drömde mardrömmar på nätterna. Han ville inte heller gå till skolan och vi vågade inte släppa iväg honom dit. Också föräldrarna utsattes för hot och våld. ? För mig hände det flera gånger att okända män kom fram på stan och sparkade och slog mig samtidigt som de skrattade. Oftast var de två?tre stycken och jag hade ingen chans att slå tillbaks utan försökte bara fly därifrån, berättar Dehar. Fanns ingen hjälp Vid två tillfällen trängde sig män in i huset. ? Den ena gången var jag ute och handlade. Min fru var hemma med barnen, som blev vittnen till hur fyra eller fem män våldtog henne. När jag kom hem låg hon medvetslös på golvet och blödde. Vi vågade inte vända oss till polis eller sjukhus. Det fanns ingen hjälp att få för romer. Den andra gången var Dehar hemma då okända män trängde sig in i deras hus och krävde att de skulle lämna det. ? Annars skulle mina barn dö. De tog vårt hus och vi flydde. Först till mina släktingar och sedan till min frus föräldrar. Vi var stressade och rädda och visste inte vart vi skulle ta vägen. Dehar hade vid det laget också fått sparken som lastbilschaufför. ? Min chef sa att de inte kunde ha romer anställda. Till sist öppnades en möjlighet att följa med en lastbil ut ur landet. Familjen köpte plats. I fem dagar gömde de sig i lastbilen, utan att lämna den, med en hink som de uträttade sina behov i, lite mat och några filtar. ? Vi visste inte vart vi skulle, bara att vi var tvungna att lämna Serbien för att slippa leva gömda. Till sist sa chauffören åt oss att vi kunde kliva ur, berättar Dehar och fortsätter: ? Det var på en väg i södra Sverige. Vi gick till centrum och fick hjälp av folk att komma i kontakt med Migrationsverket, där vi sökte asyl. Det var för snart sex år sedan. Blev rädd och stressad Familjen hamnade till sist i Boden på ett flyktingboende, där de bodde tills de för närmare tre år sedan fick ett avvisningsbeslut. Det överklagades till Utlänningsnämnden, utan framgång. ? Vi vädjade till humanitära skäl eftersom min fru mådde mycket dåligt efter våldtäkten och min äldste son började bli väldigt dålig också, berättar Dehar och fortsätter: ? När han hörde oss prata om att vi kanske skulle vara tvungna att åka hem igen blev han rädd, stressad och började skrika. Han drömde mardrömmar om hur han blev misshandlad igen, men vi vågade inte söka upp något sjukhus, säger Dehar. Det var först för fyra månader sedan de tog honom till sjukhus för första gången, till Sunderbyn. ? Vi hade fått veta att han hade rätt till vård enligt barnkonventionen. Han har varit jättedålig i ungefär ett år nu. För åtta?nio månader sedan kunde han säga till att han behövde vatten eller säga våra namn, men nu öppnar han inte ens sina ögon och orkar inte röra sina armar eller ens skrika. Det känns som att jag bara har två barn kvar, säger Dehar. Han berättar hur de försöker få kontakt med sonen Vebi genom att massera honom, men utan framgång. ? På sjukhuset reagerar han inte när de kittlar eller nyper honom och märker inte när de tar blodprover. Dessutom är han uttorkad som ett Somaliabarn. Han väger under 35 kilo. Till dem som tror att apatiska barn simulerar säger Dehar: ? Det här är inte sådant man hittar på. Jag skulle aldrig göra min son illa. Det värsta är att också Alabina håller på bli apatisk och Alen, den yngsta pojken, får ibland kramper och ramlar omkull så att det tar 30 sekunder att väcka liv i honom igen. Vana att flytta Däremellan är Alen ett till synes glatt och piggt barn. Under vårt samtal i ett rum på vårdcentralen sysselsätter han och systern Alabina sig med att rita och göra pappersplan tillsammans med den präst som har skjutsat familjen dit. Flera olika församlingar har ställt upp på familjen och gett dem husrum och mat, men tio?tolv gånger har de tvingats byta bostad eftersom kyrkan behövt rummen till något annat. ? Vi har vant oss att flytta runt och bo i ett rum med hela familjen, som förr på fattigtiden, säger Dehar. Han berättar om de två veckorna de bodde i en kyrkstuga i Gammelstad: ? Det var minus 35 grader ute och inne i stugan, som saknade el, var det mellan 28 och 30 minusgrader. Vi låg mest under täckena. Något kylskåp eller frys behövdes inte för att förvara maten och när vi skulle göra smörgåsar hade smöret frusit till stenhårda klumpar. Han fortsätter: ? Det var 200 meter till toalett och dusch och vi sprang utomhus i kylan våta, så att vi alla drabbades av magsjuka och hosta, men vi hade levt i minus 40 graders kyla bara vi slapp avvisas från Sverige. Hoppades på amnesti Beskedet att de svenska flyktingarna inte får någon allmän amnesti, men att det däremot ges en ny prövning för alla barnfamiljer ? och att de under tiden ska slippa gömma sig ? kommenterar Dehar: ? Vi hade hoppats på amnesti och det var det som gjorde att jag tog två av barnen med mig och åkte på den manifestation som hölls i Piteå förra veckan. Vi tog risken att visa oss öppet för första gången. Han fortsätter: ? Det beslut som nu togs var först en besvikelse, även om det också är positivt, men det är svårt att efter tre år våga lita på att vi ska slippa gömma oss. Sitter där som en gud Han fortsätter: ? I dag är det Utlänningsnämnden som har makten över oss. Det är som en ggud som sitter och pekar: ?ni ska få leva, ni får stanna och ni ska skickas tillbaka och bli trakasserade och misshandlade?. Om familjen får stanna, vilket det mesta tyder på, hoppas Dehar att barnen kommer att kunna gå i skolan och lära sig läsa och skriva. ? Men det viktigaste är att pojken blir frisk, säger Mirsada. ? Ja, men förhoppningsvis kommer han att må bättre om vi kan gå ut i friska luften och han får höra andra barn skrika och prata. I dag träffar våra barn andra barn högst en gång i månaden och vi lever i tysthet i vår lägenhet eftersom det finns en ständig r

Gömd familj hoppas än

Sedan de fick ett avvisningsbeslut för tre år sedan har familjen Ibisevic levt gömda bland annat i en utkyld kyrkstuga. Debatt: Ska familjen Ibisevic få stanna i Sverige?

Sedan de fick ett avvisningsbeslut för tre år sedan har familjen Ibisevic levt gömda bland annat i en utkyld kyrkstuga.
Debatt: Ska familjen Ibisevic få stanna i Sverige?