Minns ni hur den berömde skådespelaren Peter Stormare, som tydligen sadlat om till skivbolagsmogul, skamlöst använde sin inflytelserika maktposition och tvingade in en av sin labels akter som pausunderhållning i den senaste Melodifestivalen? Det gör ni säkert, men jag hade aldrig hört talas om händelsen innan alldeles precis innan jag såg dem uppträda. Efter lite snabb reserach lärde jag mig dock att gruppen heter Dynazty (ja, Dynazty – med zäta) och att de, enligt Stormare, kommer att bli ”större än Europe”.
Förutsägelsen är någorlunda tveksam, men man får i alla fall en uppfattning av hur bandet låter på ett ungefär. Den som dessutom hört amerikansk-kanadensiska Skidrow (eller helt utan ironi lyssnat på dem i högstadiet, viket det absolut inte ligger någon skam i) vet exakt, då skillnaden mellan Stormares protegéer och deras uppenbara förebilder från andra sidan Atlanten är näst intill obefintlig – både sonisk eller visuellt. Någon form av originalitet kan Dynazty därför inte beskyllas för, men det är egentligen inte nödvändigtvis något problem.
Utöver bandnamnsstavningen och deras rätt mediokra pudelpseudonymer (Joey Fox, Rob Love, George Egg) så finns det nämligen förhållandevis lite att göra sig lustig över kring bandet. Sångaren Nils Molin (sans alter ego) är lika snygg som Brendan Fraser i Airheads eller Mark Wahlberg i Rock star, läderbyxorna sitter i överlag rätt smakfullt och den bredbentaste av gitarristerna ser ut precis som Metallicas basist. Vilket ju är ganska fränt. Dessutom har alla lika imponerande långt hår, trots småskaliga metalbands tendens att ha minst en medlem med respektabel frisyr som säljer vitvaror på dagarna.
Och även om ”Fuck yeah!” är en nästan ännu lite löjligare sak för ett svenskt hårdrocksband att skandera än det klassiska ”Tack som fan!”, så gör det ändå sin grej på ett sätt jag faktiskt tycker är rätt coolt. Eller, i alla fall hade tyckt var rätt coolt, om jag vore cirka 14 år och det hela utspelat sig 1991.
Med andra ord: Om man gillar den typ av lättsmält hårdrock som var någorlunda stor precis innan grungens genomslag, då finns det betydligt sämre ställen att befinna sig på, denna PDOLs inledande torsdag, än framför Spotifyscenen klockan elva. Fuck yeah.