– Det är alltid tragiskt när patienterna inte får rätt hjälp från början. Där kan finnas en oklarhet i vad det handlar om. Missbruket kan vara större än vi förstått, säger Yvonne Ranebratt Olovsson, verksamhetschef vid Piteå psykiatri.
Familjen menar att läkemedel från psykiatrin triggade missbruket.
– Med facit i hand kanske man inte skulle ha gått in med beroendeframkallande läkemedel i ett tidigt skede, säger Ranebratt Olovsson.
Sara Wikbergs död är ett pågående ärende vid Inspektionen för vård och omsorg, IVO.
Psykiatrins lex Maria-anmälan om Sara Wikberg talar sitt tydliga språk:
Svårighet i bemötande och följsamhet av patienter med flera diagnoser.
Svårigheter att samordna vårdinsatser, inom landstinget och med externa kontakter.
Brist på resurser, framför allt läkare och sjuksköterskor samt ekonomi.
– På många patienter läggs det mycket resurser, men det kan ändå bli fel, säger Ranebratt Olovsson.
Vari ligger då resursbristen?
Jo, Sara Wikberg fick inte den specifika vård som anses fungera bäst för patienter med hennes problem (se artikel här intill).
Den tillfälliga vändpunkten för Sara Wikberg var vistelsen i rättspsykiatrin. Där började hon må bättre, men slussades plötsligt ut.
Chefsläkaren Per-Axel Karlsson säger att vårdplatserna är för få, men hävdar att beslutet inte hade med platsbrist att göra.
– Jag gjorde bedömningen att det var läge för allmänpsykiatrin att ta vid.
– Vi ska fungera som länkar i en kedja, säger han.
Det gjordes en vårdplan ihop med Piteå kommun, med boendestöd i lägenhet och villkor för öppen psykiatrisk tvångsvård. Villkorsbrott, till exempel missbruk, kan vara skäl för nytt beslut om sluten tvångsvård.
Men där låg vården steget efter Sara Wikberg.
– Det blev sådana beslut några gånger men när bedömningen skedde hade saker och ting gått över, då hade det blivit bättre. Jag vet att det var flera händelser då hon snabbt skulle ha kommit in, men vi låg någon dag efter, säger Per-Axel Karlsson.
Sara Wikberg, vars tillvaro rasat samman utan ramarna inom rättspsykiatrin, överklagade den öppna tvångsvården. Den upphävdes av kammarrätten, kort före hennes död.
Trots att Per-Axel Karlsson hade varnat för att det kunde kosta henne livet.
– Jag tyckte att tvångsvården skulle fortsätta och skrev två inlagor om det, säger han.
I en skrivelse i lex Maria-ärendet menar Yvonne Ranebratt Olovsson att det behöver göras en översyn av lagen om psykiatrisk tvångsvård.