Det är något glest i publiken som sökt sig till Thåströms konsert. En konsert som på gott och ont mångt och mycket går i moll.
Bandet kliver på. Alla är svartklädda, och på den industriliknande scenen står lampor konstruerade av något som närmast kan liknas vid metallskrot. Vid trummorna finns på vänster sida en stor metallplåt att slå på. Och som direktör på industrin kliver Joakim Thåström in på scenen. Han är klädd i grå kostym med tillhörande hatt.
Därefter börjar något som hade kunnat vara ett ledmotiv till någon form av undergång, en jordlig eller alternativt en psykisk sådan. Thåström och hans kroppsspråk står i centrum. Han böjer armarna i märkliga positioner, spretar med fingrarna och går oroligt fram och tillbaka på scenen, stundtals flaxande med armarna och med upprymd blick.
Låtarna är oftast tunga och söliga. Under den 13 låtar långa konserten gör det sig bäst under Låt dom regna från senaste skivan Beväpna dig med vingar. Thåströms karaktäristiskt raspiga röst ackompanjeras av mörka manskörer. Och medan basisten slår på två stycken pukor har gitarristen bytt ut sin gitarr mot ett oljefat han hamrar på med en gummiklubba. En känsla av becksvart mörker infinner sig.
Den verbala kontakten med publiken är begränsad och består av ett fåtal tackord. Thåström kommunicerar istället med sitt kroppsspråk. Under Ingen neråtsång ställer han sig likt en fågelskrämma längst fram på scenen, med armarna höjda och sina spretande fingrar dansande i luften.
Thåström har under sin över 30 år långa karriär samlat på sig en rik låtarsenal, och till publikens jubel spelar han mot konsertens slut Imperietlåten Du ska va president. Den fungerar som ett skönt avbrott mot de långsamma och malande låtarna från solokarriären.
Och just den konsekventa musiken hör till Thåströms styrka, och svaghet. Det är ingenting som spretar, ingenting som sticker ut men kanske heller inte allt för mycket variation. Samtidigt bidrar det till att bibehålla en viss känsla konserten igenom.
Känslan av att allt i slutändan kommer gå åt helvete.