Fast Piteåpubliken är en smula gles kör han på som ingenting med sina karakteristiska svepande gester och kast med popluggen, och lyckas trollbinda den lilla klunga som trängs längst fram står inte stilla en sekund.
Det är kanske egentligen lite märkligt att Krunegårds ordrika ångestpop funkar på en festivalscen, men det gör den. Musiken, som förvisso låter nästan lika tight som den gör på skiva, hjälps av att dess upphovsman besitter en karisma som få andra i genren har. Att lyckas fria till en publik även när låtarna handlar om nattsvart mörker och svartsjuka är ett konststycke.
Tack vare scennärvaron är också han som bäst när han inte har en gitarr mellan sig och publiken; i Asken är den bästa jorden går han med bara mikrofonen och predikar: ”Det är först när man ger upp som det blir nåt nytt …”. Och tonåringarna nedanför honom suger i sig vartenda ord.
Det är i och för sig tveksamt om Markus Krunegård lyckas frälsa några nya fans den här kvällen; musiken har kanske för få självklara refränger och är möjligen en smula introvert för att man ska orka stanna kvar om man inte kan texterna. Dessutom känns det mellan varven, framför allt i de inledande låtarna, som att Norrköpingssonen går på autopilot.
Men när jag sätter mig för att skriva recensionen är det detta intryck som lyser starkast i mitt minne: en typ 16-årig poptjej som i ren extas vrålar ”såna jävla sviiiiiiiin” ikapp med Krunegård och sina vänner under Jag är en vampyr. För henne och hennes vänner kommer den här spelningen att betyda hela världen. Och mer än så kan man kanske inte kräva av en konsert.