En festival kräver ett slut med salut, och när festivalens tema dessutom varit möten kan knappast något avslut kännas mer klockrent än den svettiga orgie i musikaliskt stigfinneri och klanglig korsbefruktning som Ale Möller med vänner bjuder på i den vackert utsmyckade Stora salen, en lokal som snabbt förvandlas till ett magiskt rum där musikaliska genrer och kompassriktningar underordnas den vidunderliga, snirklande, lystet gränsöversridande grooveorganism som Möllerbandet utgör.
Rättvikspolskor flätas obehindrat samman med grekiska bröllopslåtar, latinamerikanska rytmer och högstämd västafrikansk sång medan irländska reels samkörs med blues, scatsång och svirrande synthkrumbukter utan att de ibland halsbrytande mötena någonsin känns krystade. Och i centrum för denna fruktbara kakofoni står Ale Möller själv, godmodigt gungande med bouzokin i högsta hugg, då och då skiftandes till skalmeja, när han inte kryddar pauserna mellan låtarna med på samma gång insiktsfulla och hysteriskt roliga anekdoter om allt från det obestridliga faktum att det skrivs på tok för få jordnötsplockarlåtar i Sverige (åtminstone jämfört med i Västafrika) till om hans upptäckt att de rytmiska elementen i rättvikspolskorna i märkligt hög grad liknade de i den traditionella musik han lärt sig i Grekland, något man säkert kunnat skriva en musiketnologisk avhandling om. Ale Möller nöjde sig med insikten om att människor helt enkelt är rätt lika, och lät denna insikt avspegla sig i musiken.
Även medmusikanterna ges rikligt med utrymme att briljera – Maria Stellas glänser med traditionell grekisk sång och orientalisk dans medan Mamadou Sene framkallar lustfylld gåshud i Argai argai, en västafrikanskt gästabudsvisa vars grundbudskap kan sammanfattas i orden ”tänk vad det är gott att sova hos en rik bonde”, kvällen till ära tillägnad ett hitrest sällskap på sextio personer från Kiruna. Gästande violinisten Esbjörn Hazelius levererar några ärkesvettiga irländska reels och litet senare låter Mats Öberg fingrarna dansa över synthtangenterna medan han utstöter den mest ekvilibristiska scatsång jag hört på år och dag, varpå slagverksveteranen Rafael Sida får igång en sådan översinnlig rytmorgie att till och med den ärkeartiga konserthuspubliken tvingas resa sig.
Jag skulle kunna rabbla exempel på euforigenererande upplevelser i det oändliga, men jag tror att ni redan förstått - det var en enastående kväll, och det krävdes en kraftansträngning för att dra upp den haka som gång på gång fallit mot golvet av pur imponering.
I en tid när inskränkthetens apostlar ängsligt klamrar sig fast vid, och försöker stänga in, det svenska folkmusikarvet i tron att de därigenom räddar det visar Ale Möller och hans musikaliska medbrottslingar att det bästa sättet att hålla detta arv levande är att öppna det för världens vindar och tidens nycker. För möten!