Positivt, alltså. Det verkar nämligen som att merparten av det material som följt den småtråkiga debutsingeln Do you love me är betydligt intressantare än den indikerade.
Och i livetappning är det inte heller dåligt. Uppbackad av ett sex man starkt kompband, alla iförda identiska masker som för tankarna till bob hund, gör Amanda Jenssen entré, själv klädd i bred hatt med änkeslöja. Det känns farligt Lady Gaga-esque, rent instinktivt, men tursamt nog låter hon den falla till marken efter första låten. Sedan förflyter konserten med överhängande retrovibbar.
Med den raspiga röst hon besitter hade Amanda Jenssen kunnat välja bland ett flertal vältrampade musikaliska stigar – och jag tycker hon gjort helt rätt i att välja den jazzklubbiga swing hon visar prov på ikväll. Hon är inte en lika självklar scenpersonlighet som hon försöker vara (även om hon, i en sympatisk gest, äntrar publiken under Amarula Tree) men hennes röst bär. Och låtmaterialet, som påminner starkt om den irländska rockabillysångerskan Imelda Mays, tilltalar.
Det är absolut inte originellt – men inom kategorin före-detta-Idol-vinnare utgör hon en frisk vind.