Efterlyses: Fler veterinärer

Christina Müller Jonsson är stationschef för distriktsveterinärer stationerade i Piteå, Luleå och Älvsbyn. Totalt ska det finnas sex veterinärer på heltid inom distriktet – i dagsläget uppgår antalet till fyra heltider.
– I Luleå finns bara en veterinär, den på 60 procent. Självklart backar vi från Piteå upp när det behövs, men jag vill definitivt ha mer bemanning där, säger hon.
På frågan om det inte kan bli väldigt långa väntetider innan veterinären kommer svarar Christina Müller Jonsson att visst kan djuren och ägarna få vänta lite ibland, normalt sett blir det inte så långa väntetider att djurskyddet ifrågasätts.
Större brist här
Telefonen ringer upprepat, trots att telefontiden är förbi. Måndag morgon är alltid hektisk, det är många som väntat med att kontakta veterinären tills efter helgen, men även andra uppgifter åligger en stationschef.
Mellan samtalen berättar Christina Müller Jonsson att bristen på distriktsveterinärer är st or i hela landet, men den är än större här.
– Folk har förutfattade meningar om Norrbotten. Sedan är det svårt att få dem som vill jobba med stordjur, särskilt kor, det är mer poppis med hästar och smådjur. Det är även högre status att jobba med smådjur om än det oftast är bättre betalt att jobba som distriktsveterinär, säger hon utan att för den skull sticka under stol med att det som distriktsveterinär till viss del är svårare att komma vidare inom yrket, bland annat på grund av att det finns färre kurser att gå inom området.
Dörren öppnas, in kommer Stefan Eklöf med maltesern Selma. Veterinär Müller Jonsson ska kontrollera att hunden utvecklat tillräckligt med antikroppar mot rabies då utställningar i Danmark och Finland väntar, målet är att bli champion.
Ytterligare en veterinär, Irene Österberg, är i tjänst i Piteå. Hon är vanligtvis bosatt i södra Sverige, Västmanland, men har valt att vikariera i norr under en tid. Hur länge är oklart, hemma väntar barn och barnbarn.
– Jag är här för jag saknar kossorna där nere, jag är gammal lantbrukare. Piteå är kotätaste distriktet i hela Sverige, söderut finns det inte kor på samma sätt som här. Även på veterinärutbildningen råder det värsta kobristen, säger Irene Österberg.
– Och det inverkar på vad folk får för intressen sedan, när de är färdigutbildade, tillägger Christina Müller Jonsson.
Hunden Selma är färdig och får åka hem med sin husse till de andra hundarna. Christina Müller Jonsson börjar bli stressad, det är dags att åka ut på bokade besök, en ko med juverinflammation väntar på Bovikens lantbruk i Lillträsk. Dessförinnan ska bilen packas med den utrustning som kan tänkas behövas under dagen.
– Vår assistent som utfört uppgifter som att packa bilen och tvätta kläder har slutat för ett tag sedan så nu får vi göra det själva. Det kan bli lite stressigt, förklarar hon.
Pengar till koveterinär
Nyligt fick Christina Müller Jonsson klartecken från Jordbruksverket om pengar till en utbildningstjänst i Piteå. En utbildningstjänst innebär att veterinären jobbar 75 procent och vidareutbildar sig på nöt 25 procent. Syftet är att få en veterinär specialiserad på nöt.
– Bristen på koveterinärer är enorm i hela landet. Senast det var en sådan här svacka var tio till 15 år sedan. Annonsen ska läggas ut före sommaren, men det gäller att hitta någon som verkligen vill. Gör vi inte det får vi annonsera igen.
Christina Müller Jonsson har arbetat som veterinär i tio år, hon utbildade sig i Tyskland. Att komma in på utbildningen här i Sverige är svårt, högsta betyg krävs och fram till nyligen kunde de sökande även tillgodoräkna sig antalet år som de arbetat vilket ledde till att antagningspoängen var än högre.
Överskott på veterinärer
– Jag sökte två gånger men orkade inte vänta längre utan stack till Tyskland, jag har en tysk pappa. Jag har alltid velat bli veterinär, det började med småkryp, men det gäller som sagt att vara väldigt envis. Min pappa är läkare, men jag ville bli veterinär.
På frågan om hon tycker att veterinärutbildningen i Sverige ska utöka antalet utbildningsplatser är hon tveksam. Det är viktigt att kvalitén bibehålls, många åker även till Danmark för att utbilda sig, i Tyskland råder det överskott på veterinärer. Jordbruksverket koncentrerar dock rekryteringen till Danmark på grund av språket.
Till distriktet Luleå, Piteå och Älvsbyn väntas en tysk veterinär inom kort.
Stampar på gasen
Som distriktsveterinär har hon jobbat sedan allra första början. Tjusningen är att aldrig veta hur dagen blir, därmed är det också svårt att bli uttråkad. Christina Müller Jonsson säger att vore det inte för att hon jobbade på tok för mycket så skulle det vara ett drömjobb.
– Jobbar du på smådjurssidan är det fart och fläkt, ofta jobbar man i två rum samtidigt. På stordjurssidan hinner du varva ned då du sätter dig i bilen och åker till nästa kund. Fördelen på smådjurssidan är att du har någon att fråga hela tiden, här kan man ju ringa men det är inte på samma sätt.
Bilen saktar in, vi är framme vid Bovikens lantbruk. Telefonen har ringt oavbrutet, det är många som sökt jobbet som assistent i Piteå. Christina Müller Jonsson påpekar att hon önskar att lika många kunde söka veterinärtjänsterna. I förbifarten nämner hon att kalvförlamning och juverinflammation är rutinjobb för en distriktsveterinär. Kalvförlamningen innebär kort att det blir för lite kalk i blodet hos kon som då blir förlamad. Veterinär Müller Jonsson minns en gång då kon ännu inte kalvat och det hela konstaterades lite för sent.
– Hela jag var nedsmetad, säger hon och skrattar.
Kalvförlamning är ett akutfall, ligger en ko platt på sidan stampar veterinärerna gasen i botten och kör.
Juverinflammation
Efter provtagning konstatera veterinär Müller Jonsson att 483 Julia har juverinflammation i en av spenarna. När kon ska behandlas får bonden, Kerstin Bergstedt, ta tag i mulen på kon då hon är lite hoppig. Ett lätt grepp och kon står alldeles stilla, det fungerar som en brems.
– En gång träffade en klöv från en ko käken. Det är därför jag har tandställning, det är väldigt sällan jag är rädd, men att inte vara det vore osunt.
Man ska ha respekt, jag går inte in till en tjur som står och skrapar. Jag har rätt att neka då jag är mitt eget skyddsombud, mitt liv går före djurets. Hittills har jag aldrig låtit bli att behandla ett djur, det går att hitta lösningar, säger Christina Müller Jonsson.
Det är åter dags att hoppa in i bilen, en hästägare i Piteå väntar på att få sina hästar vaccinerade. Men dessförinnan är det dags för lunch, magen knorrar nu riktigt högt.